2013-11-11

Kommer den långsiktiga tillväxttakten i USA att falla?

Flera akademiker och debattörer i USA har under senare år argumenterat att det finns underliggande anledningar att anta att USA har kommit in en ny period av lägre långsiktig tillväxt. Detta rör inte bara att återhämtningen från finans- och statsskulds­krisen varit mer långsam än normalt, men framförallt den mer långsiktiga tillväxten.

Vissa, som Roger Gordon och Tyler Cowen har framförallt argumenterat att innovationstakten kommer att falla det närmaste decenniet, bland annat för att USA redan skulle ha uttömt de största landvinningarna av tidigare stora industriella innovationsrevolutioner. Andra, som Brink Lindsey, argumenterar istället att det finns andra anledningar till att tro att tillväxttakten kommer falla.¹ I denna kortrapport kommer jag framförallt att redogöra för sådana argument kring att resursutnyttjandet av olika produktionsfaktorer, framförallt arbete och kapital, verkar ha en tendens att sjunka.²

Lindsey noterar inledningsvis att USA har haft BNP tillväxt per capita som långsiktigt överträffat de flesta andra nationer. Tillväxten i USAs BNP per capita har varierat över olika tidsperioder, men ändå ganska stadigt fluktuerat runt 2 % under stora delar av 1900 talet. Andra nationer har förvisso haft en högre tillväxttakt i olika kortare perioder, (som t.ex. Kina har nu), men nästan inga andra nationer har haft USAs långsiktiga hållbara takt på denna höga nivå, vilket givit USA en unik fördel och långsiktigt gjort USA till den ekonomiska stormakt det idag är. Om man bortser från kortsiktiga fluktuationer i samband med den nuvarande finanskrisen etc. så är frågan om USA kommer kunna upprätthålla en sådan hög långsiktig strukturell tillväxttakt?

För att bedöma detta kan man försöka studera utvecklingen av olika grundläggande komponenter i tillväxten, nämligen (1) arbetskraftsdeltagandet, (2) arbetskraftens produktivitet, (3) kapitalintensiteten, och (4) totalfaktorproduktiviteten. Grundtanken är att ekonomins omfattning bestäms av interaktionen mellan produktionsfaktorerna arbete (justerat för utbildningsnivå) plus kapital, med hänsyn till totalfaktorproduktiviteten eller innovationskraften.

Arbetskraftsdeltagandet

Arbetskraftsdeltagandet i USA har fallit med cirka tre procentenheter mellan 2008 och augusti 2013, från 66 procent till cirka 63,2 procent. Under minst 30 år, sedan 1980, upprätthöll USA däremot ett antingen ökande eller ett någorlunda stabilt arbetskraftsdeltagande runt 66-67 procent, (och enligt vissa uppskattningar var ökningen också kraftig perioden 1930-1980). Här kan noteras att männens arbetskraftsdeltagande har fallit med ca 10 % i perioden 1950-2010, men många kvinnor har börjat arbeta och deras arbetskraftsdeltagande har ökat kraftigt i perioden 1930-2000, från ca 50 % till nästan 70 %, för att därefter falla av något. Kvinnornas ökade deltagande har drivit upp det totala arbetskraftsdeltagandet under 1900 talet. I den lågkonjunktursdrabbade perioden 2000-2010 faller dock både männens och kvinnornas arbetskraftsdeltagande något, vilket förklarar den treprocentiga nedgången som diskuteras ovan. Om den nuvarande nedgången skulle visa sig vara ett långsiktigt fenomen som inte bara är konjunkturdrivet så kan det på allvar hämma den amerikanska tillväxtpotentialen eftersom väsentlig mindre kvantiteter av produktionsfaktorn arbetskraft då tillförs ekonomi.

Det fallande arbetskraftsdeltagandet påverkar också hur man bör tolka arbetslöshetssituationen i USA, det innebär att nästan hela den treprocentiga minskningen av arbetslösheten, (från ca 10 % i december 2009 till runt 7,3 % idag), motsvaras av en treprocentig minskning av arbetskraftsdeltagandet. Nettosituationen har inte väsentligt förbättrats, att färre registreras som arbetslösa beror främst på att de ställt sig utanför arbetsmarknaden, och inte söker jobb.

Flera drivkrafter kan ligga bakom det minskade arbetskraftsdeltagandet. Mer långsiktiga och underliggande faktorer kan vara att demografin förändras så att en mindre andel av befolkningen är i arbetsför ålder idag, och ökat välstånd kan innebära att fler personer väljer att arbeta mindre och har mer fritid som en form av lyxkonsumtion. En annan delförklaring är att ökade utbildningsnivåer medför att mindre tid inom livskarriären avsätts till arbete. En mer kortsiktig faktor kan vara svag efterfrågan på arbetskraft, vilket kan cykliskt påverkats av lågkonjunkturen. På utbudssidan av arbetsmarknaden argumenterar vissa att höga bidragsnivåer gör det mindre lönsamt för många amerikaner att söka anställningar och arbete.  

Om man betraktar arbetskraftsdeltagandet i termer av antalet arbetade timmar per capita är de långsiktiga tendenserna något annorlunda. Här föll antalet arbetade timmar per capita allmänt från ca 1000 år 1905 till ca 800 timmar 1970, därefter skedde en stabil ökning tillbaka till nästan 1000 timmar per capita och år 2005. Efter 2005 har deltagande återigen fallit något fram till idag. 

Det finns därför vissa indikationer på att allt mindre av produktionsfaktorn arbete tillförs den amerikanska ekonomin. Det finns dock vissa osäkerheter. Vissa faktorer skulle kunna förändras om politikerna förändrade vissa policies (gör det mer lönsamt att arbeta), och vad gäller deltagandet tolkat som arbetade timmar per capita är det oklart om nedgången sedan 2005 är början på en långsiktig strukturell nedgång, eller snarare ett kortsiktigt cykliskt fenomen.

Humankapitalets kvalitet och produktivitet

Om varje arbetstagare blir mer produktiv kan detta höja den allmänna tillväxten även om antalet arbetade timmar inte ökar i ekonomin. Därför är arbetskraftens produktivitet viktig att beakta.

Det är svårt att uttömmande avgöra vad som styr arbetskraftens produktivitet, men allmänt förefaller det rimligt att anta att, allt annat lika, arbetskraft med högre utbildning skulle vara mer produktiv än lägre utbildad arbetskraft. USAs arbetskraft har också stärkts mycket i dessa aspekter under en lång period. Under hela 1900 talet har amerikansk arbetskraft kontinuerligt stärkt sin utbildningsnivå, från att i genomsnitt ha genomgått åtta års formell skolutbildning år 1900 till att i genomsnitt ha gått igenom ca 13,5 års utbildning år 2010. Detta reflekteras på arbetsmarknaden, från 1989 har den amerikanska arbetsmarknaden växt från 114 miljoner anställda år 1989 till ca 140 miljoner anställda år 2012, och denna stora mängd av nya arbeten har nästan uteslutande bestått av jobb för personer med högskoleutbildning, (netto). Enligt en estimering har antalet anställda med 4 årig högskoleutbildning ökat med ca 82 % under den perioden.³

Den successiva höjningen av utbildningsnivån har sannolikt bidragit till att upprätthålla den amerikanska tillväxttakten på en långsiktigt hög nivå runt 2 %, (definierat som BNP per capita). Uppenbart kan dock inte sådan kompetensökning fortsätta i oändlighet, och det är också oklart om den kan öka så mycket mer på marginalen. Lindsey menar t.ex. att även om man kan höja den amerikanska genomsnittliga utbildningsnivån ytterligare så kanske den inte går att öka mycket mer, (även om det kanske går att öka genomsnittliga skolnivån från 13,5 till 14,5 år kanske det är svårt att höja den drastiskt till 20 år). Därför är kanske den amerikanska ekonomi mättad, (’saturated’), och eftersom arbetskraften är så pass välutbildad går det inte att höja den genomsnittliga utbildningsnivån lika kraftigt som i utvecklingsländer eller emerging markets. Samtidigt kan dock noteras att lönedifferentialen mellan högutbildade yrken och yrken som kräver mindre utbildning ökat i USA, varför det torde finnas vissa incitament för arbetstagare att utbilda sig alltmer.

När den allmänna utbildningsnivån blivit så pass hög kan också ytterligare investeringar i utbildning ge fallande avkastning. Kanske de huvudsakliga tillväxtvinsterna som kan hämtas från ökade utbildningsnivåer därför redan har uttömts i USA. I så fall kan även humankapitalets kvalitet, eller utbildningsnivå, bidra till att det blir svårt att upprätthålla en lika hög tillväxttakt som tidigare i USA.

Investeringar och kapitalintensitet

Förutom produktionsfaktorn arbete så bidrar även produktionsfaktorn kapital (maskiner, utrustning etc.) till ett lands ekonomiska output och tillväxt. Kapitaltillförsel kan allmänt sett antas bidra till att höja en nations produktion. Produktionsfaktorn arbete kan också bli mer produktiv om den kombineras med mer, eller mer sofistikerat kapital, t.ex. kan en arbetare bli mer produktiv om han får arbeta med en mer modern och högpresterande maskin än tidigare.

Tillförseln av kapital i en ekonomi är beroende av graden av investeringar, (vilket i sin tur är beroende av sparandet i ekonomin). Enligt Lindsey minskar graden av investeringar långsiktigt i USA. De inhemska investeringarna har sedan 1950 talet fallit från ca 12-13 % till runt tre procent år 2010. Den låga siffran för 2010 är sannolikt inte representativ utan beror på finanskrisens efterspel och det extrema ränteläget därefter. Inte desto mindre hade de inhemska investeringarna fallit till nivåer runt åtta procent också i perioden före finanskrisen ca 1988-2007, alltså väsentligt lägre än i föregående årtionden. Det är därför inte enbart ett kortsiktigt fenomen. Den fallande graden av investeringar samvarierar sannolikt med ett lägre nettosparande i USA. Delvis kompenseras de låga inhemska investeringarna av utländska nettoinvesteringar in i USA, men de anses inte kompensera för hela minskningen av inhemska investeringar, utan netto blir det en minskning av de totala kapitalinvesteringarna.

Att kapitalinvesteringarna inte fortsatt ökar bidrar också till att det kan bli svårt att upprätthålla höga tillväxttakter.

Innovationskraft och totalfaktorproduktivitet

Utöver tillförseln av produktionsfaktorerna kapital och arbete, (samt justering av arbete för utbildning/produktivitet), påverkar också en ekonomis innovationskraft eller tekniska omställningsförmåga dess produktivitet. Detta mäts ibland som en ekonomis totalfaktorproduktivitet, d.v.s. den residual eller andel av en ekonomis produktivitet som inte går att hänföra till antingen arbete eller kapital. Totalfaktorproduktiviteten mäts indirekt och är svår att uppskatta empiriskt. Likaså är det svårt att avgöra exakt vad som orsakar variationer i totalfaktorproduktiviteten. Gordon (och i förlängningen Lindsey) presenterar dock statistik som indikerar att ökningar och sänkningar i totalfaktorproduktivitet går i långa historiska vågor i USA, t.ex. att den ökat snabbare mellan ca 1870 och 1964, för att sedan utvecklas svagare mellan 1964 till 1988. Enligt dem är vi nu inne i en period av fallande förändringar av totalfaktorproduktiviteten, och kanske inte kan se fram mot snabba ökningar av totalfaktorproduktiviteten i en nära framtid.

Till detta kan läggas att åtminstone i viss mån anses en ekonomis innovationskraft variera med investeringarna i forskning och kompetens. Här kan noteras att USA haft en tendens av fallande offentliga investeringar i forskning, särskilt de senare 5-6 åren, men även långsiktigt då investeringarna fallit från ca 2 % 1960 ner till runt 0,7 % i dagsläget. Detta kan bidra till fallande innovationskraft och därmed lägre långsiktig tillväxttakt.

Sammanfattning och slutsatser

Lindsey har rätt systematiskt gått igenom de huvudsakliga produktionsfaktorerna som anses bestämma tillväxten: arbete (justerat för utbildningsnivå) plus kapital, med hänsyn till totalfaktorproduktiviteten eller innovationskraften. Den sammantagna bilden är att USA redan har uttömt många av faktorerna som bidrar till hög tillväxt i och med att landet har rätt högt arbetskraftsdeltagande och relativt höga utbildningsnivåer. USAs mogna ekonomi kanske inte erbjuder mer enkla vinster att hämta hem. Dessutom kan USA vara inne i en period där dessa produktionsfaktorer uppvisar en vikande tendens. Samtidigt har USA en vikande investeringsgrad, och innovationskraften framställs som i bästa fall oförutsägbar och i värsta fall vikande den också. Om ovanstående är korrekt kan USA vara en relativt väl fungerande ekonomi, som ändå har svårt att snabbt öka sin tillväxt bland annat för att den redan ligger rätt nära produktionsmöjlighetsfronten. Stämmer denna analys finns det anledning att anta att USA inte kommer kunna upprätthålla en långsiktig tillväxttakt på samma höga nivå (runt 2 %) som under 1900 talet. Lindsey et al drar därför slutsatsen att för att trots allt kunna upprätthålla produktiviteten och tillväxttakten så behövs public policies som tydligare främjar och ger incitament för produktion och tillväxt.

Denna analys är inte uttömmande, eller utan osäkerheter. Till exempel diskuteras inte varken den interna eller den allokativa effektiviteten. Totalfaktorproduktiviteten, eller innovationskraften, är som Lindsey själv skriver mycket svår att förutsäga, (eller ens mäta). Likaså är det något oklart om det vikande arbetskraftsdeltagandet är en långsiktig tendens eller ett mer kortsiktig konjunkturfenomen. Vidare är det tänkbart att t.ex. arbetskraftsdeltagandet och investeringsvillighet kan påverkas positivt av en förändrad policykontext. Den allmänna bilden är dock att givet utvecklingen för de olika produktionsfaktorerna så är det fullt möjligt att USA, allt annat lika, går in i en period med lägre takt i tillväxtökningarna.

Denna kortrapport är skriven av Rolf Höijer vid Tillväxtanalys kontor i Washington och är en del av Tillväxtanalys löpande omvärldsanalysuppdrag.

¹ http://www.cato.org/publications/policy-analysis/why-growth-getting-harderlänk till annan webbplats.

²Om möjligt kommer Tillväxtanalys i en separat kortrapport återkomma till diskussionen kring Cowen och Gordons argument.  

³Se Tillväxtanalys 20121001. http://www.tillvaxtanalys.se/sv/om-tillvaxtanalys/verksamheten/innovation-och-globala-motesplatser/utlandsverksamhet/global-utblick/10-1-2012-jobbforluster-i-usa-har-bidragit-till-kompetenshojning-pa-den-amerikanska-arbetsmarknaden.html