Två klimatseminarier – en splittrad bild

AAAS – Climate Science, 50 Years Later

Den 29 oktober genomförde den renommerade vetenskapliga organisationen AAAS tillsammans med Carnegie Institution for Science ”Climate Science, 50 Years Later”, ett stort arrangemang om klimatforskning med anledning av det är 50 år sedan den första formella rapporten till USA:s president om risken för mänsklig påverkan av klimatet med potentiellt allvarliga konsekvenser: i november 1965 presenterade president Lyndon Johnsons råd för vetenskapliga frågor - föregångare till dagens PCAST- en rapport som baserat på dåtidens forskning varnade för att fortsatta utsläpp av koldioxid vid förbränning av fossila bränslen sannolikt skulle medföra signifikanta förändringar i klimatet, förändringar som skulle kunna ge skadliga effekter för mänskligheten¹.

I en stor exposé över klimatforskning och klimatrapporter från det tidiga 1800-talet och framåt – med Svante Arrhenius på framträdande plats – inledde Dr John P Holdren, Obamas klimatrådgivare och chef för PCAST, kraftfullt om den stabila grund som klimatforskningen i dag står på, och som han menar driver presidentens klimatagenda. Holdren gick också hårt åt de så kallade klimatförnekarna som han menar har lyckats så tvivel om behovet av åtgärder – med den samlade kunskap som då fanns borde vi senast 1990 ha startat med klimatåtgärder – och uppmanade till att i alla sammanhang bemöta förnekarna kraftfullt.

Tre paneler tog upp frågor om vad vi vet om klimatförändringarnas inverkan på människor, djur, växter och planeten i övrigt; förändringar i väder och kostnader kopplade till klimatförändringar; samt olika möjligheter som tekniken kan ge för att möta förändringarna.

Några av budskapen handlade till exempel om hur värmestress riskerar att bli ett stort problem för människor, och hur stigande temperaturer kan leda till lägre produktivitet i ekonomin. Vidare att förändringar i temperatur och nederbörd sannolikt har större negativ påverkan på jordbruket än den positiva effekt som ökande koldioxidhalt kan ha. Camille Parmesan vid Plymouth University berättade om vår ökande kunskap om mönster och hastighet för hur djur och växter migrerar för att klara stigande temperaturer – om man inte som vissa arter håller till på bergstoppar och inte har någonstans att flytta till. Nathan Lewis vid Caltech gjorde en personlig betraktelse över hans drivkrafter att försöka skapa artificiell fotosyntes som ett sätt att rädda världen genom klimatneutral energi. Waleed Abdalati vid University of Colorado i Boulder diskuterade för och nackdelar med geoengineering – han menade att vi absolut bör göra allt som står i vår makt att minska koldioxidutsläppen, men att vi förmodligen inte har råd att åtminstone ha en kunskap om, och kanske så småningom beredskap för, andra vägar.

Konferensen avslutades med Katherine Heyho från Texas Tech University Climate Center, som fått stort genomslag med budskap om hur man kan engagera människor att agera kring klimatfrågan. Heyho redovisade bland annat de skiftande inställningar till klimatfrågan i USA som olika mätningar visar: en majoritet av befolkningen är å ena sidan inte orolig för negativa klimatförändringar; å andra sidan anser en majoritet ändå att det är en federal uppgift att minska utsläppen. Ett spektrum av åsikter finns, från de som är allvarligt oroade till klimatet till den grupp som helt avfärdar prat om klimatförändringar, som enligt en mätning utgör åtta procent av befolkningen. Klimatfrågan är en av de mest polariserande i det amerikanska samhället. Heyho menade att det inte är konstruktivt att tala om klimatskeptiker eller klimatförnekare, för att man då hamnar i ändlösa diskussioner om huruvida det är vetenskapligt rumsrent att hävda att det inte finns belägg för allvarliga förändringar. Istället använder hon det enligt henne mer neutrala begreppet klimatavfärdare – och avstår från att försöka omvända en sådan, det är bara bortkastad energi för det kommer ändå inte att lyckas. Heyho avslutade med ett värdebaserat resonemang kring hur vi ska komma till skott med åtgärder – ytterligare en klimatrapport med samma innehåll som tidigare lär inte göra skillnad och få folk ur startblocken. Heyho tryckte istället på att oavsett skillnader i åsikter värderar vi alla något i denna värld som riskerar att förändras eller försvinna, och att detta kan användas som drivkraft för att få till stånd förändring.

The Cato Institute – Preparing for Paris: What to Expect from the U.N.’s 2015 Climate Change Conference

Dagen efter, i en annan ände både av staden och det politiska spektrumet, tog sig den libertarianska tankesmedjan Cato Institute an liknande frågor i konferensen  ”Preparing for Paris: What to Expect from the U.N.’s 2015 Climate Change Conference. ”

I en första panel om det vetenskapliga läget deltog bland annat Judith Curry från Georgia Tech, en forskare som fått kategoriserats som klimatskeptiker under senare år. Curry menade att forskningsläget inte alls är så säkert som majoriteten vill ge sken av när det gäller att skilja på vad som är naturliga variationer i klimatet och vad som är mänsklig påverkan, och hon menade vidare att avvikande åsikter om klimatet inte tolereras, till förfång för den vetenskapliga debatten. En annan fråga som panelen sköt in sig på var klimatkänsligheten. Man menade att de senaste tjugo årens uppmätta temperaturförändringar inte följer klimatmodellernas resultat, utan är mycket mindre än vad IPCC anger. Vidare att de samhällsekonomiska kostnaderna av klimatförändringar, the Social Cost of Carbon, kraftigt överdrivs av både IPCC och Obamaadministrationen. Överlag var ett vanligt inslag i flera presentationer påståenden om olika fel eller ologiska resonemang i IPCC:s arbete. Sammantaget landar panelen i åsikten att IPCC och Obama på papperet överdriver behovet av åtgärder för att vidta klimatåtgärder, vilket kommer att medföra negativa ekonomiska konsekvenser.

Under lunchen hölls ett anförande av Richard Tol, ekonom vid University of Sussex. Tol har tidigare samarbetat med bland andra Björn Lomborg i The Copenhagen Consensus, men medverkar också i IPCC:s WGII; Tol är dock mycket kritisk till klimatförhandlingarna, delar av klimatpolitiken och det vetenskapliga underlaget. I sammandrag dömer han ut de senaste 25 årens klimatförhandlingar som i praktiken verkningslösa – utsläppen har fortsatt i jämn takt oaktat förhandlingarna. Han menar också att de nationella löften om åtgärder, INDC:s, som lämnats inför Paris i praktiken i många fall bara medför business as usual. Vidare att vi kommer att missa tvågradersmålet, men att det i själva verket inte kommer att medföra stora negativa ekonomiska konsekvenser. Klimateffekterna upp till kanske 1,5 grad är i själva verket positiva, och i och med klimatkänsligheten inte är så stor som IPCC säger så är riskerna för allvarliga effekter på medellång sikt små. Klimatmötet i Paris kommer enligt Tolls förmenande i praktiken att handla om hur mycket pengar fattiga länder lyckas förhandla sig till för att gå med på ett avtal, som inte kommer att ha någon större effekt på utsläppen.

Ytterligare en panel tog upp tekniska aspekter på ett klimatavtal, och i synnerhet om och hur president Obama har mandat att ingå en juridiskt bindande överenskommelse utan kongressens godkännande. Konsensus i panelen verkade vara att ett hybridavtal är i sikte, med bindande regler kring procedurer, information om åtgärder med mera, men där de egna åtagandena om utsläppsminskningar, finansiella förpliktelser och sätt att implementera avtalet blir politiska deklarationer.

En hel del energi ägnades också åt att nagelfara Obamas främsta klimatåtgärd, the Clean Power Plan, som flera paneldeltagare menade är ett sätt att bakvägen på administrativt sätt genomföra den klimatlagstiftning om handel med utsläppsrätter som presidenten inte fick igenom kongressen. Juristen David Bookbinder (som i en tidigare skepnad var den som förde miljöorganisationen Sierra Clubs lyckade talan mot det amerikanska miljödepartementet i högsta domstolen för att tvinga den då republikanskt ledda administrationen att vidta klimatåtgärder) menade att Clean Power Plans framtid i princip hänger på en domares ställningstagande i den med säkerhet kommande processen i högsta domstolen  - ett antal delstater har redan stämt administrationen för klimatregelverket efter att det publicerades för en månad sedan.

Antalet deltagare på Cato-konferensen var väsentligt färre än på AAAS-mötet. Utrop i publiken under anförandena gjorde det tydligt att Obama inte stod högt i kurs hos deltagarna. Flera av resonemangen framstår för en svensk som cyniska och antivetenskapliga. Sammantaget är det nog ändå så att båda seminarierna tillsammans ger en bild av klimatfrågans spännvidd och polariserade status i USA idag. Även de flesta republikanska presidentkandidaterna likväl som en rad kongressledamöter är klimatskeptiker och uttalade motståndare till klimatåtgärder.

Just frågan om de senaste decenniernas uppvärmning, som fick så stort utrymme hos Cato, är just nu också föremål för en konflikt i kongressen. NOAA, USA:s motsvarighet till SMHI, har tidigare i år publicerat en vetenskaplig rapport som enligt bedömare vederlägger alla teorier att uppvärmningen skulle ha avstannat.  Detta har så till den grad irriterat den republikanska ordföranden i representanthusets utskott för vetenskap och teknik, Lamar Smith, att han begärt att myndigheten ska lämna ut all intern korrespondens och överväganden hos myndigheten som föregått publikationen, vilket NOAA vägrar att göra².

Rapporten är skriven av Ola Göransson vid Tillväxtanalys kontor i Washington DC och är en del av Tillväxtanalys löpande omvärldsbevakningsuppdrag.