Tillväxtanalyshar regeringens uppdrag att analysera vilka möjligheter och hinder som finns för att ta tillvara hela landets potential i tillväxtpolitiken. Syftet med översikts­studien är att få ett samlat grepp om forskningsfronten inom veckopendling i Sverige och den empiri som finns i ämnet. Rapporten är en underlagsrapport till Regional tillväxt 2010.

Vi ser idag en ökad yrkesmässig och geografisk rörlighet på arbetsmarknaden och många undersökningar visar att vi reser allt längre till  arbetet. Orsakerna till denna rörlighet är bland annat otryggare anställningsformer, förbättrade kommunikationer, tvåförsörjarhushållet som norm, ”felmatchning” på både arbets-  och bostadsmarknaden mellan olika regioner, samt ett ökat motstånd mot att flytta pga. familjens sociala förankring. För vissa blir avståndet mellan bostad och arbete alltför långt för att pendla dagligen och man måste därför välja mellan att flytta eller att resa mer sällan – dvs. man börjar veckopendla och skaffar sig en  sekundär bostad på arbetsorten. Dessa veckopendlare vill inte låta sig fångas enligt  de vanliga statistiska måtten eller enligt resvaneundersökningarna som utgår från pendling  på daglig basis. Det finns därmed få undersök­ningar som kan ge sannolika uppskattningar av veckopendlingens omfattning och utveckling. Enbart registerdata kan inte ge svaren på var gränsen går mellan daglig och veckobaserad pendling, och de kan heller inte svara på hur många bostäder individen har utöver den folkbokförda eller hur den tidsmässiga fördelningen ser ut mellan bostäderna.

Denna studie syftar till att ge en översikt om forskningen inom veckopendling i Sverige under 2000-talet. Få studier har gjorts med enbart fokus på just veckopendling. Ofta utgår undersökningar utifrån alla som pendlar långt, oavsett om det sker dagligen eller inte. Det undersökningarna gemensamt visar är, att långpendlarna främst utgörs av medelålders män boende i mindre orter som pendlar till större städer. Långpendlarna återfinns ofta inom ”friare” akademiska yrken och i chefspositioner, men också inom yrken där rörligheten ingår i jobbet så att säga, exempelvis byggnadsarbetare. Många unga vuxna återfinns också bland de med långa pendlingsavstånd, men här finns en osäkerhet om fenomenet förstärks genom att yngre kvarstår som folkbokförda hos föräldrarna trots att de flyttat hemifrån.

Det finns misstankar om att fenomenet med ökad rörlighet och regionförstoring beror på att veckopendlare påverkar pendlings­statistiken. Mest troligt pendlar det stora flertalet människor inte så mycket längre än tidigare, men en mindre men kanske växande grupp med pendlare som reser väldigt långt varje vecka drar upp det genomsnittliga pendlingsavståndet som helhet. Det ger en falsk bild av fortsatt regionförstoring, eftersom man i uppskattningen av lokala arbetsmarknadsregioner och regionförstoring inte särskiljer mellan vecko- och daglig pendling.

I denna översiktsstudie påpekas vikten av att särskilja mellan veckopendling och daglig pendling, då veckopendlingen har mer specifika drivkrafter och konsekvenser. Möjligheten att dra en gräns för veckopendling problematiseras i texten, då exempelvis 5 mil mellan bostad och arbete enkel väg  är ett fullt godtagbart avstånd för vissa individer i vissa regioner med sina specifika kommunika­tions­förutsättningar, medan avståndet upplevs som alldeles för långt att resa dagligen för andra individer i andra regioner.

Att inte komma hem till familj och barn  varje kväll utgör en anomali i svenska livsmönster. Studien ger en översikt av både positiva och negativa aspekter av veckopendling ur ett hushålls- respektive samhällsperspektiv. Bland annat påpekas att veckopendlingen har konsekvenser för den partner som inte veckopendlar. Eftersom män generellt reser längre och oftare är veckopendlare, så innebär det att många kvinnor går ned på deltid med lägre inkomst och försämrade karriärmöjligheter för att få ihop vardagen då deras män vecko­pendlar. För många hushåll kan dock sådana uppoffringar ses som positiva i relation till att man inte behöver flytta. Ur ett samhälls­perspektiv är lång- och veckopendling ett sätt överbrygga problem  på arbets- respektive bostadsmarknaden. Människor kan bo kvar i områden med arbetsbrist om de pendlar till områden med arbets­kraftsbrist, och därmed undviker samhället dessutom ytterligare tryck på de överhettade bostadsmarknaderna i storstäderna. Risken är att många orter och regioner förvandlas till ”sovstäder” där människor har dålig social förankring. Veckopendling riskerar också att minska jämställdheten på arbetsmarknaden då färre kvinnor kan/vill resa långt. Ökat resande med bil och flyg påverkar också miljön negativt. 

I uppdraget för studien ingick att ge förslag  på indikatorer och frågeställningar för att arbeta vidare med fenomenet veckopendling  och dess påverkan på regional utveckling. Veckopendlarna vill som sagt inte gärna låta sig räknas, men möjligheten att begära avdrag för dubbel bosättning och tillfälligt arbete i  Skatteverkets deklarationsblankett är en tänkbar indikator för veckopendling om reglerna för avdrag skulle kunna ändras till ett obegränsat antal år.

Tillväxtanalys har idag en god utgångspunkt för studier av veckopendlare genom tillgänglighetsmodell och registerdata med geografiska koordinater för bostad och arbetsställe på individnivå. Studien föreslår bland annat att Tillväxtanalys kompletterar registerdata med intervjuer och/eller enkäter, gärna utifrån ett utvalt regionalt perspektiv för att tydliggöra veckopendlingens omfattning, drivkrafter och uttryck i en specifik region. Det vore också intressant om Tillväxtanalys i samarbete med SCB, Skatteverket och Trafikanalys kan arbeta för att finna sätt att registrera vecko­pendlarna statistiskt, exempelvis genom frekvensen i arbetsresor eller möjlighet att dela upp folkbokföringen på sekundära bostäder. Veckopendlarna uppvisar  nämligen en stor uppfinningsrikedom när det gäller olika sätt att kombinera familj, bostäder och arbete.