Publicerad 28 april 2011

Digitala klyftor i ett globalt perspektiv

– En översikt av syn och åtgärder från Japan, Sydkorea, Kina, Indien och USA

Att skapa ett inkluderande informationssamhälle är en av grundstenarna för IT-politiken över hela världen. För att kunna inkludera måste man självklart förstå de faktorer som exkluderar och i informationssamhället finns det inte en digital klyfta – det finns flera.

Det finns flera stora klyftor både inom och mellan de länderna vi tittar på i denna korta utblick – Japan, Sydkorea, Kina, Indien och USA. Utvecklade länder står mot de fattigare utvecklingsländerna. När vi tittar inom länderna ser vi också att det finns en mängd olika klyftor. Digitala klyftor finns t ex mellan företag och branscher, där små företag och mindre kunskapsintensiva branscher hamnar efter i produktivitetsutvecklingen. De klyftor som uppmärksammas oftast är dock de vi finner mellan individer; där unga står mot äldre, friska mot funktionshindrade, kvinnor mot  män, storstadsbor mot landsbygd, de med arbete mot de arbetslösa, infödda mot invandrare, rika mot låginkomsttagare och högutbildade mot lågutbildade. Nedan följer en kort sammanfattning av våra studier. För en mer detaljerad redogörelse, se de individuella bidragen för respektive land. 

Vad kan vi lära oss av andra länder?

Sverige är världens bästa land när det kommer till IT. Detta kan man läsa i flera internationella jämförelser (se nedan). Vi har dock mycket vi kan lära av hur andra väljer att se på den digitala klyftan. Ekonomiskt framstående och teknologiskt mogna länder som USA, Japan och Sydkorea har som oss diskuterat digitala klyftor i snart 20 år. Många av deras klyftor liknar dem vi upplever här, men både orsaker och åtgärder skiljer sig åt. Vi kan också lära oss av de länder som nu arbetar febrilt för att komma ikapp oss på den digitala spelplanen, som Kina och Indien. Hur ser de på sina unika klyftor och vilka åtgärder tas för att överbrygga dessa?

I Japan och Sydkorea talar man inte längre så mycket om en digital klyfta när det gäller själva tillgången till Internet – om det så är Internet-tillgång via persondatorer eller smarta telefoner. Trots detta är diskussionen om digitala klyftor fortsatt klart relevant för dessa två länder på grund av fortsatta problem med underutnyttjande av digitala lösningar. Särskilt Japan har historiskt fokuserat på tekniken i sig men inte på användningen. De har tillåtit att gamla system finns kvar parallellt med de nya som byggs upp vilket hindrar landet från att fullt ut ta klivet in i den digitala åldern. Sydkoreas inställning är den motsatta och de arbetar aktivt för att förändra samhället från grunden – med start bland barnen i skolan. Sydkorea ser IT-användningen ur ett exportfrämjarperspektiv och den digitala klyftan har på längre sikt negativ påverkan på innovationskraft och ekonomisk tillväxt. Sydkorea och Japans klyftor påminner om Sverige då faktorer som till exempel ålder eller livsmönster kopplade delvis till geografi har mer bäring på digitala klyftan än antalet accesspunkter. 

När USA adresserar den digitala klyftan fokuserar man ofta på den individuella rättviseaspekten. Alla ska ha en möjlighet att följa den amerikanska drömmen – och att vara delaktig i det digitala samhället är en stor del av detta. Även om USA har flera och större problem än vad vi har i Sverige så kan vi lära av USA:s syn på den digitala delaktigheten som en stor möjlighet att stänga andra klyftor i samhället. 

Kina ser de digitala klyftorna inte främst ur ett individperspektiv utan från ett regionalt/industriellt utvecklingsperspektiv. De rika kustregionerna står mot de fattiga inlandsregionerna. Insatser som regionala  infrastruktursatsningar och stöd för köp av elektronik (självklart tillverkad i Kina) ska ses ur detta perspektiv som mycket handlar om att 1) säkerställa den kinesiska tillväxten, och 2) säkerställa social harmoni mellan olika regioner. 

När Indien talar om att överbrygga sina digitala klyftor fokuserar man mycket på det sociala perspektivet. Indiens utmaningar – stor fattigdom, hög grad av analfabetism, den stora mängden olika språk – skiljer sig från Sveriges, men åtgärderna i sig innehåller mycket som Sverige kan lära sig av. Indien är medvetet om att det är innehållet är nyckeln till att få grupper som nu är utanför att ta till sig ny teknik och nya sätt att kommunicera – vare sig det är med varandra, med företag eller med myndigheter.  

När ska vi fokusera politiken och när ska vi låta marknaden ta över?

Man brukar säga att IT i sig skapar inga revolutioner utan att IT förstärker andra trender i samhället – vi får information och kan kommunicera snabbare, vi är mer mobila och vi är alltmer sammankopplade, även globalt. Detta har positiva och negativa konsekvenser. Vi får fler valmöjligheter, men det blir också mer komplext att välja. Fler företag skapas, men många fler går också under. Vi blir mer delaktiga i samhällsdebatten, men den blir också mer populistisk. Det blir därför alltmer viktigt att vi förstår den digitala klyftan i ett lokalt och ett globalt perspektiv för att följa med i vilka trender som förstärks och hur snabbt det går. Förståelsen måste finnas politiskt, men måste lösningarna vara det?

Vi kan se i andra länder hur de använder både politiken och marknaden på olika sätt för att överbrygga sina digitala klyftor. Just denna fråga är en sådan där politiken har fått en framträdande roll – kanske just för att det ses till stor del som en social rättvisefråga. Till och med i USA, där de för det mesta drar sig för att blanda in staten, blir de alltmer aktiva när de inser att de börjar rasa på de olika rankinglistorna över IT. Samtidigt har staten, både federalt och på delstatsnivå, förlorat sin ledarplats när det gäller att själv använda ny informationsteknik.

Både Japan och Sydkorea är avancerade teknikländer med avancerad IT-infrastruktur. De delar dock båda problemet med en allvarlig digital klyfta i näringslivet mellan stora företag och små- och medelstora företag. Denna digitala klyfta kan vara bidragande till relativt låg produktivitet bland de mindre bolagen. Också Sydkorea fokuserar mycket av IT-politiken på att skapa en stark exportsektor, främst byggd på själva infrastrukturteknologin.

Retoriskt talar Indien mycket om sociala klyftor och det sociala perspektivet men när det kommer till faktisk policy finns det stora  ekonomiska drivkrafter bakom de tänkta åtgärderna. Indiens ekonomiska utveckling är i stor grad beroende på den framväxande IT-industrin. Att stänga den digitala klyftan har därför kommit att handla om att stödja den inhemska IT-marknaden för att göra den mer globalt konkurrenskraftig. Flera internationella företag är också involverade i olika projekt på den indiska landsbygden. 

I Kina så är politiken och marknaden mycket nära varandra. Det är de statliga bolagen som bygger ut infrastrukturen. Än så länge så kommer initiativ uppifrån, staten bygger ut infrastrukturen men styr också väldigt hårt vad som finns på näten. 

Vi ser att rättviseaspekterna och industripolitiken ofta blandas ihop när de olika länderna väljer att hantera sina digitala klyftor. Ett litet land som Sverige med en liten egen marknad kan lära av exempel från de länderna vi tittar på när det kommer till att stödja privata initiativ som skulle minska den digitala klyftan – vare sig det handlar om standarder, offentliga upphandlingar eller andra hållbara incitament för företag. 

Vilka är framtidens klyftor?

En lärdom Sverige kan göra av att studera andra länder och andra initiativ är att komma ihåg att nya teknologier och tjänster tillkommer ständigt och att den digitala klyftan inte är något som man löser en gång för alla. Den digitala klyftan är ett rörligt mål och då traditionella digitala klyftor som tillgänglighet minskar så kommer nya i fokus.

I de mogna länderna så pratar man knappt längre om en digital klyfta när det gäller själva tillgången till Internet. Självklart så är frågan  om tillgänglighet fortfarande stor främst i utvecklingsländerna men även där har man insett att det inte bara handlar om att man använder IT i sig – utan hur man gör det. Det går inte att bara rulla ut bättre och snabbare bredband om man inte samtidigt fyller det med innehåll. Man kan inte heller förvänta sig att alla ska få en lika möjlighet att vara delaktiga i den digitala ekonomin om inte rätt utbildning och incitament finns. I de studerade länderna framkommer en bild av hur de ser på den digitala tekniken som ett verktyg att arbeta med andra klyftor i samhället, samt av central betydelse för framtida innovationskraft.

En annan aspekt av framtidens digitala  klyftor som vi kan se mycket tydligare i utvecklingsländer än här hemma är hur tillgången till IT faktiskt kan öka klyftorna i samhället. Internet ökar tillgången av kunskap och information till alla, men samtidigt ökar klyftorna mellan olika grupper som använder informationen olika. De med högre utbildning använder IT på ett sätt som gynnar dem bättre – de är bättre på att söka, sålla och tolka den information som finns. De får bättre jobb, de kan jämföra priser, de söker aktivt efter information om sjukdomar och medicinska procedurer. De som är delaktiga blir både rikare och friskare när det är de äldre, de fattiga och andra utanförgrupper som skulle gynnas mest av den informationen. Detta är lika reellt i Sverige som i Indien. Därför är det viktigt att förstå att då nya klyftor uppstår behöver vi nya idéer för att överbrygga dem. 

Rankingverktyg

ITU (2009) Measuring the Information Society - The ICT Development Index, International Telecommunication Union, Place des Nations, CH-1211 Geneva, Switzerland.

WEF (2010) The Global Information Technology Report 2009–2010, World Economic Forum, 

EIU (2010) Digital economy rankings 2010: Beyond e-readiness, The Economist Intelligence Unit Limited 2010, The Economist

Waverman, L. Kalyan, D. (2010) Connectivity scorecard 2010, London Business School, UU http://www.connectivityscorecard.orglänk till annan webbplats

Titel
Digitala klyftor i ett globalt perspektiv – En översikt av syn och åtgärder från Japan, Sydkorea, Kina, Indien och USA

Serienummer
WP/PM 2011:13

Diarienummer
2011/150

Ladda ner rapportPDF