Konkurrensen om internationell kunskap, kompetens,  samarbeten  och investeringar hårdnar och i stort sett samtliga länder som Tillväxtanalys studerat anser att internationellt forsknings- och innovationssamarbete är av ökande betydelse. Samtidigt varierar motiven och strategierna för detta vilket i sin tur medför att de svenska strategierna, och medlen för samarbete, måste utvecklas och anpassas till de olika specifika förhållandena.

• Något som är tydligt är att skillnaderna i  olika  nationella  finansierings-,  styr- och prioriteringssystemen kräver  ett  ordentligt bilateralt förarbete för att utveckla internationella forsknings- och innovationssamarbeten.
• Det krävs ett digert arbete för att hitta programområden och former för samarbeten. Här  kan Sverige lära av en del andra länder som exempelvis  Storbritannien som bland annat använder s.k. managed sandpits där forskare från  Storbritannien och partnerlandet tillsammans identifierar de viktigaste frågeställningarna inom ett forskningsfält innan medel anslås.
• För svenska aktörer kan ibland motpartens besluts- och styrstrukturer framstå som onödigt hierarkiska  och/eller rigida.  Det finns därför behov av att forskningsfinansiärerna får större möjligheter att arbeta mer flexibelt med strategiska internationella samarbeten för att kunna ta tillvara propåer och möjligheter från organisationer i andra länder. Dessa frihetsgrader, resurser och instrument finns inte alltid i det svenska forskningsfinansierande systemet.
• Ett problem som ibland uppkommer är att aktörer från ”bottom-up”-präglade länder som Sverige har svårt att avsätta stora resurser för internationella samarbetsprogram. Detta kan  av andra, mer ”top-down”-orienterade parter tolkas som en ovilja att verkligen implementera avtal eller samarbeten. Samtidigt finns också en risk för kritik från det inhemska forskarsamhället om stora resurser öronmärks för specifika riktade internationella samarbeten.
• Fokus för samarbeten bör inte bara vara nationer. Det kan vara av intresse för Sverige och svenska aktörer att förutom bilaterala avtal och initiativ på  nationell nivå också utöka samarbetet med exempelvis delstater, provinser och regioner. Detta kan också vara av intresse med tanke på att sådana, något mindre entiteter, kan vara mer flexibla i sina samarbetsmekanismer än nationer.
• Utbildningssamarbeten är mycket  viktiga katalysatorer för framtida forsknings- och innovationssamarbeten.
• Frågan om vilka länder, regioner eller organisationer som Sverige, ur ett samarbetsperspektiv, bör fokusera på är komplicerad och beroende av det specifika syftet med ett samarbete eller utbyte. Generellt kan sägas att såväl etablerade starka forskningsländer som tillväxtländer i stark expansion är viktiga men av olika skäl.

Det är av stor vikt att en framtida strategi inte ”cementerar” internationellt samarbete som något  speciellt eller avvikande  – idag är det internationella, i stor utsträckning, en integrerad del av forskning och innovation. Innehållet i en svensk internationaliserings­strategi kan därför behöva innehålla följande grundläggande element:

• Förstärkning av  svenska forsknings- och innovationsmiljöer med attraktiva varumärken som underlättar internationellt samarbete.
• En klarare viljeinriktning i forsknings- och innovationspolitiken som främjar ökad internationalisering hos systemets aktörer.
• Smarta forskningsanslag och instrument som främjar FoU/I-investeringar med internationellt deltagande.
• Ökade resurser till organisering av forskning och innovation med prioriterade länder.
• Gynnsamma regler och trygghetssystem som skapar incitament för en ökad internationell forskar- och studentrörlighet.
• En uttalad plan för att mäta och utvärdera effekterna av internationaliseringsstrategin.