Rapporten utgör ett underlag för regeringens arbete med att utveckla en internationaliseringsstrategi. Ett väsentligt inslag i en strategi bör vara att verka för sänkta hinder för internationell handel. Dessutom bör värdet av förmågan att ställa om när förhållandena ändras på de internationella marknaderna lyftas fram.

I rapporten, som utgör ett underlag för regeringens arbete med att utveckla en internationaliseringsstrategi, granskas till att börja med de ekonomiska argument som kan åberopas för offentligt främjande av företagens internationalisering. För att motivera sådana näringspolitiska ingrepp antas det förekomma någon form av marknadsmisslyckanden, som t.ex. positiva externa effekter i samband med export. Även om det visar sig vara svårt att identifiera och kvantifiera dessa marknadsmisslyckanden är intrycket att de inte förefaller vara särskilt stora. När det gäller de utvärderingar som har haft den mera anspråkslösa målsättningen, att undersöka om exportfrämjande åtgärder överhuvudtaget har någon inverkan på exporten, är resultaten av dessa på intet sätt entydigt positiva.

I rapporten analyseras också sambandet mellan export och produktivitet bland svenska industriföretag, med särskilt fokus på småföretagen, under det senaste decenniet. Det visar att exporterande företag har högre produktivitet än icke-exporterande företag även när hänsyn tas till observerbara faktorer som kan påverka ett företags produktivitet. Detta verkar åtminstone till en del bero på att blivande exportörer har högre produktivitet redan några år innan de börjar exportera, dvs. att det förekommer självselektion in i export. Därtill tycks det ske en produktivitetsökning i dessa företag i samband med exportinträdet.

Huruvida denna är en följd av att dessa företag lär sig av att exportera eller av att de lär sig att bli exportörer, t.ex. genom att göra produktivitetshöjande investeringar i avsikt att bli exportörer, är inte helt klart, men resultaten av analysen i rapporten tyder framför allt på det senare. Produktiviteten tycks nämligen inte växa snabbare i de företag som blivit exportörer jämfört med företag som förblir icke-exportörer ett eller ett par år efter exportinträdet. Det gör att det förmodligen inte finns någon outnyttjad produktivitetspotential som man kan dra fördel av genom att med exportfrämjande åtgärder förmå en del av de mestadels små företag som ännu inte är exportörer att börja exportera.

Mot bakgrund av som det framkommer i rapporten att omfattningen av externa effekter eller marknadsmisslyckanden är liten talar mycket för att ett väsentligt inslag i en framtida internationaliserings­strategi för företag av alla storlekar bör vara att fortsatt verka för sänkta hinder för internationell handel och internationella investeringar. Dessutom bör värdet av ett gott näringsklimat och av att ekonomins förmåga att ställa om när förhållandena ändras på de internationella marknaderna lyftas fram. Kunskapsunderlaget är emellertid bristfälligt och fler studier skulle behövas för att med större säkerhet avgöra vilken balans i politiken som är lämplig mellan att skapa generella ramvillkor och att införa selektiva främjandeåtgärder.

I och med att forskningen om främjandets effekter ännu är relativt begränsad och ytterligare studier på området är önskvärda är det osäkert vilken roll exportfrämjandet bör spela i en framtida internationaliseringsstrategi. I rapporten framhålls dock att exportfrämjandet bör ha en roll att spela, bl.a. kan det finns behov av att samla kunskaper om utlandsmarknader och att informera potentiella exportörer vart de kan vända sig för att få del av denna kunskap.

En viktig del av en framtida internationaliseringsstrategi blir att genom kontinuerliga utvärderingar öka kunskaperna om betydelsen och effekterna av olika åtgärder.