Publicerad 27 juni 2014

Hur länder jobbar med att koppla ihop arbetsgivare och utbildning

– några exempel från Indien, Sydkorea och USA

Tillväxtanalys har fått i uppdrag av Tillväxtverket att kortfattat beskriva hur Indien, Sydkorea och USA arbetar med att överföra behov och kunskap från näringsliv och offentlig sektor till utbildningssystemet. Rapporten visar hur man gör detta med avseende på nuvarande och framtida kompetensbehov ur främst ett regionalt kompetensförsörjningsperspektiv.

Kompetensförsörjning är en avgörande faktor för tillväxten. Arbetsgivare behöver rätt kompetens, på rätt plats, i rätt tid för att vara konkurrenskraftiga. I en alltmer globaliserad värld, där förändringstakten ständigt ökar, blir kopplingen mellan nationell och regional nivå allt viktigare: överföring av behov och kunskap från arbetsgivare till underlag och input för utbildningssystemet behöver ske allt snabbare då gårdagens behov inte är desamma som framtidens. Det finns bedömare som anser att Sveriges tillväxt hämmas av matchningsproblem på arbetsmarknaden då det trots arbetslöshet råder kompetensbrist inom vissa områden: Regionala kompetensplattformar är ett svenskt initiativ för att bland annat effektivare matcha utbud och efterfrågan av kompetens.

Denna rapport redogör för hur Indien, Sydkorea, och USA arbetar för att stärka utbildningssystemets kontakt med näringslivet och vice versa i syfte att på ett bättre sätt kunna tillgodose arbetsgivares behov av kompetensförsörjning på kort och på lång sikt. Nedan redogörs kortfattat för huvuddragen i respektive land:

En svag stat leder till ökat privat ansvar i Indien

Indien, ett land med 1,2 miljarder invånare där 65 procent av befolkningen är under 30 år står inför stora utmaningar vad gäller kvaliteten på, och tillgången till, högre utbildning och yrkesträning. Ambitionen är att till år 2022 fördubbla antalet studerande vid universiteten från dagens nivå och samtidigt erbjuda yrkesträning till 500 miljoner människor. Flera utbildnings- och yrkesutbildningsinitiativ har tagits av regeringen, på såväl federal som delstatsnivå, liksom av privata aktörer.

Den svaga indiska statsförvaltningen gör att privata aktörer tvingas ta ett stort ansvar för att bidra till att höja kvaliteten på den utbildning och yrkesträning som förmedlas, samt för att främja samarbeten mellan arbetsgivare och den akademiska världen.

Indiska företag och industrisammanslutningar upplever få möjligheter att påverka hur utbildningar och kursinnehåll utformas. Delvis som en reaktion på detta har flera utbildningsinitiativ tagits där företag eller näringslivsorganisationer i samarbete med lärosäten erbjuder utbildningar vilka berättigar till certifikat. När universiteten inte har kapacitet att tillgodose näringslivets kompetensbehov tvingas företag och industri-sammanslutningar av nödvändighet att ta ett större utbildningsansvar. Detta sker exempelvis genom att utbildnings- eller andra former av kompetensutvecklingsinitiativ helt eller delvis genomförs i näringslivets regi.

En utvärdering av vad indiska staten bör göra för att främja samarbeten mellan industrin och den akademiska världen, liksom vilken roll olika myndigheter ska spela pågår på federal nivå. Detta arbete har dock just påbörjats vilket gör att slutresultatet och eventuella rekommendationer dröjer. En viktig fråga gäller hur arbetsgivar-utbildningssamarbeten ska finansieras.

Sydkorea satsar på ökat regionalt inflytande och stärkta band mellan näringsliv och akademi

Cirka 80 procent av sydkoreanska ungdomar studerar vid universitet, samtidigt som arbetslösheten är hög hos välutbildade unga akademiker. Arbetsgivare vittnar, trots stort utbud av välutbildade, om stora svårigheter att hitta personer med rätt kompetens. Två problemområden som pekas ut är bristande kvalitet på utbildning alternativt fel kompetens jämfört med vad arbetsgivare efterfrågar. Denna matchningsproblematik är särskilt påtaglig inom sydkoreanska näringsgrenar med hög förändringstakt/innovationsgrad.

Närmare hälften av befolkningen i Sydkorea bor i Seoul, det finns en klar målsättning att koncentrationen ska brytas och regeringen har inlett en process som går ut på att stimulera tillväxten i andra delar av landet med ambitionen att attrahera 500 000 individer från huvudstaden.

Den regionala utvecklingspolitiken i Sydkorea kan beskrivas som ”allomfattande” då regionala hänsyn generellt tas i samtliga landets strategier, och av samtliga departement. För närvarande sker ett politikskifte från nationella till regionala planer för tillväxt och kompetensförsörjning. Detta är tydligt i flera nya strategier, finansiella stimulanspaket och regelförenklingar som presenterats under 2013-2014.

Tre konkreta exempel på insatser för att involvera arbetsgivare i utbildningsplanering, och överlag öka relevansen av utbildningar för arbetsgivare är: 1) finansiella riktade stöd till regionala universitet för arbetsgivarsamverkan, 2) företagssponsrade universitets-utbildningar, och 3) företagsnära gymnasieutbildningar med lärlingssystem.

Genom dessa insatser för att öka relevansen av utbildningar, särskilt givet de olika regionala förutsättningarna, vill regeringen dels bryta Sydkoreas koncentration av ekonomisk aktivitet till huvudstadsregionen, dels minska ungdomsarbetslösheten.

USA präglas av individuellt ansvar och lokala beslutsprocesser

I grunden är all kompetensförsörjning – i alla fall i bemärkelsen utbildning – lokal i USA.  Normalt hanteras grund- och gymnasieutbildning på kommunal nivå, medan högskole-utbildning hanteras på delstatsnivå, därutöver erbjuder många privata skolor och universitet utbildning utan offentlig inblandning.

Det förefaller inte finnas något tydlig samband mellan den offentliga finansieringen av utbildning i amerikanska regioner och befolkningens utbildningsnivå. En faktor som mer entydigt verkar styra tillgången på kompetent arbetskraft i en region är istället individers rörlighet mellan olika delstater och regioner. De regioner som kan erbjuda en attraktiv arbetsmarknad och goda livsbetingelser i allmänhet kan därmed tillgodose sina kompetens-behov till viss del utan att behöva investera specifikt i utbildningssystemet då individer flyttar dit där det finns kvalificerade och välbetalda anställningar som lockar dem. Detta bidrar till att utjämna skillnader mellan utbud och efterfrågan av kompetens i olika delstater och kommuner i USA.

I USA verkar det således inte i första hand vara utbudet av utbildning och kompetens som styr nivån på den regionala kompetensförsörjningen, (det vill säga de offentliga investeringarna i utbildning verkar inte tydligt påverka kompetensnivåerna). Snarare verkar efterfrågan på kompetens styra de regionala kompetensnivåerna, genom att kompetenta arbetstagare lockas att flytta till de lokala arbetsmarknader där efterfrågan på deras kompetens är högst och där arbetsgivarna därför erbjuder de bästa och mest högbetalda jobben.

Titel
Hur länder jobbar med att koppla ihop arbetsgivare och utbildning – några exempel från Indien, Sydkorea och USA

Serienummer
Svar direkt 2014:10

Diarienummer
2014/110

Ladda ner rapportPDF