Publicerad 27 januari 2016

Holdingbolagens roll när universitet kommersialiserar intellektuell egendom

Den här rapporten ger en inblick i hur universitet i Storbritannien, Nederländerna, Finland och Danmark använder holdingbolag för att kommersialisera intellektuell egendom. Vi granskar också effekterna av relaterade satsningar under de senaste åren.

Alla de studerade länderna har under det senaste decenniet, på samma sätt som Sverige, ökat sina satsningar på nyttiggörande och kommersialisering av forskningsresultat. I Neder­länderna, liksom i Sverige, är detta ett av universitetens tre huvuduppdrag och regeringen har satt som mål att 2,5 procent av lärosätenas offentliga finansiering ska gå till ”valoriserings”-aktiviteter. I Storbritannien påverkar kunskapsöverföring från universiteten till det omgivande samhället tilldelningen av offentliga anslag. Här gjorde regeringen i slutet av 90-talet en relativt omfattande satsning på 60 miljoner pund under två år till fonder som formerades av antingen enskilda universitet eller konsortier. Detta ledde till ökade investeringar i patentering och en kraftig kapacitetsuppbyggnad för kommersialise­ring av forskning vid universiteten.

Utblicken visar på stora skillnader mellan olika holdingbolag vad gäller dess styrning, omfattning och arbete med intellektuell egendom. Regeringarnas krav på nyttiggörande har dock bidragit till att flera universitet och holdingbolag professionaliserats. Denna pro­fessiona­lisering har bland annat inneburit nya arbetssätt för att ta del av EU:s innovations­satsningar, identifiera och skydda potentiella patent, koppla ihop forskare, entreprenörer och investerare samt utveckla forsknings- och innovationspartnerskap med andra organisa­tioner. Hur tidigt holdingbolagen engageras i kommersialiseringen skiljer sig mellan olika bolag. I vissa fall, som exempelvis vid TU Delfts Valorisation Center, kontrollerar holding­bolaget hela kedjan från patentidentifiering till avyttring av patent eller ägarandelar i företag. Lärosätenas och holdingbolagens IT-satsningar inom området handlar primärt om att effektivisera identifiering, utvärdering, skydd och matchning av nya patent.

I den svenska debatten har det förts fram att universiteten och deras holdingbolag borde utveckla portföljer där information om patent och licenser (som inte forskaren själv använder) samlas in kontinuerligt. En nytta med den här typen av portföljer skulle vara att man skulle kunna närma sig potentiella köpare med mer omfattande erbjudanden. Vidare skulle den här typen av portföljer kunna användas för utvärdering och innovations­rådgivning vid lärosätena. Det här är dock inget som de studerade internationella läro­sätena satsat på. Det främsta argumentet är att om man inte hittar en mottagare av ett nytt patent inom några månader är sannolikheten inte stor att göra det i framtiden. Dessutom anses det bli för dyrt att försvara stora mängder patent som inte har någon köpare.

Med satsningarna följer även en debatt om hur staten kan utvärdera och styra dessa verk­sam­heter och studien visar på ett antal avvägningar. En aspekt är att jämförelser mellan lärosäten kan skapa incitament för nyttiggörande men det är viktigt att jämförelserna tar hänsyn till olika lärosätens förutsättningar. Om regeringen sätter mål för hur stor del av den offentliga finansieringen som ska gå till nyttiggörande är det viktigt att man tydliggör vad som avses. Annars riskerar målen att falla mellan stolarna, vilket delvis hänt i Neder­länderna. Samtidigt krävs det stor eftertanke när målen formuleras. En central aspekt är att premiera kvalitet och långsiktiga samhällsvinster i styrningen snarare än kvantitet och kortsiktiga intäkter till lärosätena. En viktig del i att åstadkomma detta är utformningen av holdingbolagens uppdrag. I exempelvis Danmark har det förts fram förslag att lärosätenas krav på avkastning från holdingbolagens avknoppningsverksamhet bör ersättas med ett icke vinstdrivande samhällsuppdrag.

Det är ofta en utmaning för holdingbolagen att de är aktiva inom många olika områden, vilket gör det svårt att få ett tydligt fokus i sina portföljer. En lösning på detta problem är att de offentliga medlen ska vara marknadskompletterande och att man ska eftersträva privat-offentliga saminvesteringar. Två exempel på den här typen av fonder, som varit relativt framgångsrika, är OSEM i Oxford och The Life Science Fund Amsterdam. I de holdingbolag som studerats och som agerade som såddinvesterare var finansieringen relativt god då de över tid byggt upp en stark kassa genom intäkter från försäljning av licenser och företag samt serviceverksamhet.

I exempelvis Storbritannien och Danmark finns det en debatt som rör huruvida reglerna för lärosätenas försäljning och licensiering av intellektuell egendom ska regleras av dem själva eller av staten. I bland annat Storbritannien har det förts fram önskemål om standardiserade regelverk som gäller för alla lärosäten. Det främsta argumentet har varit att universitetens olika förfaranden för försäljning och licensiering skapar en administrativ börda för före­tagen, vilket skapar ett hinder för teknologiöverföring. Samtidigt skiljer sig lärosätena så pass mycket i ambitionsnivå och resurser att det tros vara svårt att få till ett centralt regel­verk.

Som bekant är en tydlig skillnad mot Sverige dock att universiteten i de studerade länder­na, i stor utsträckning, äger rättigheterna till anställda forskares intellektuella egendom. Detta skapar incitament för universiteten att ha aktiva tekniköverföringskontor och holding­bolag. En viktig framgångsfaktor för denna modell är dock att det finns tydliga ramverk för fördelningen av intäkter vid försäljning. I Nederländerna är exempelvis fördel­ningen sådan att om holdingbolagen säljer ägarandelar i bolaget eller underliggande licens­rättigheter så får forskaren en tredjedel, institutionen en tredjedel och holdingbolaget en tredjedel av intäkterna.

Finland är ett intressant fall då landet avskaffade lärarundantaget 2007. Idag använder landet en modell som närmast kan beskrivas som en hybrid mellan det svenska lärarundan­taget och modellen där universiteten äger allt. Forskare i Finland är skyldiga att rapportera nya uppfinningar till universitetet men reglerna för ägandeskap skiljer sig beroende på om upptäckten gjorts inom ramen för öppen forskning eller kontraktsforskning. Det här har dock visat sig vara en otydlig gränsdragning som lett till svårigheter att visa vem som äger rättigheter till intellektuell egendom. Nu utreds huruvida Finland ska gå tillbaka till lärar­undan­taget eller gå över till en modell där universiteten äger alla rättigheter.

Sammanfattningsvis har de studerade lärosätenas hantering, kommersialisering och nyttig­görande av anställdas intellektuella egendom förändrats och professionaliserats under de senaste decennierna. Detta är ett resultat av relativt omfattande politiska satsningar som både skapat ekonomiska incitament för verksamheten och bidragit till en kompetens­utveckling. Det här har inneburit att lärosätenas holdingbolag kommit att spela en allt viktigare roll. Den kanske främsta utmaningen, som flera länder brottas med, är att styra lärosätena och dess holdingbolag mot en hantering av anställdas intellektuella egendom som ger tydliga positiva effekter i samhället, och inte enbart bidrar till lärosätenas kort­siktiga måluppfyllelse och intäkter.


Titel
Holdingbolagens roll när universitet kommersialiserar intellektuell egendom

Serienummer
Svar direkt 2016:02

Diarienummer
2015/184

Ladda ner rapportenPDF