Indiens nya Look East Policy – ökat intresse för Japan och Australien utöver ASEAN
Indiens Look East Policy utgörs av såväl säkerhetspolitiska som ekonomiska överväganden, liksom en strävan att stärka de kulturella banden med länderna i Sydostasien.
Policyn som från början endast omfattade ASEAN-regionen har utvidgats till att även omfatta Japan och Australien – Ryssland och Kina omfattas däremot inte. Energipolitiken intar en central roll vid utformningen av Indiens utrikespolitik. Samarbeten avseende infrastrukturutbyggnad, utbildningspolitik samt rymdforskning är andra områden av ökande betydelse. Tre parallella processer har bidragit till att förändra den verklighet inom vilken Indiens utrikespolitik förs: USA:s säkerhetspolitiska omorientering med ett ökat fokus på Asien, Kinas mer beslutsamma uppträdande i regionen, samt den förda politiken i Japan. Infrastrukturinvesteringar i Indiens nordöstra del ses som mycket viktiga för att stärka de ekonomiska banden med Sydostasien. Omfattande infrastrukturinvesteringar har dock till stor del uteblivit. Dessutom finns få konkreta exempel på projekt som är att vänta. Indiens underdimensionerade utrikesförvaltning bidrar också till att begränsa möjligheterna att omsätta ambitioner i konkreta åtgärder.
Tillväxtanalys bedriver en regelbunden bevakning av händelseutvecklingen i Asien bland annat med syftet att kartlägga hur relationerna mellan olika stater i regionen förändras över tid samt vilka faktorer som bidrar till att främja, eller motverka, samarbeten i olika frågor. Nedan presenteras i korthet de samarbetsområden som är prioriterade för Indien i dess relationer med Sydostasien, Japan och Australien, samt de främsta utrikespolitiska händelser som bidragit till att forma den verklighet som Indien har att förhålla sig till.
Indiens Look East Policy upprättades under 1990-talet och inriktades huvudsakligen på ASEAN-regionen. Idag har policyn emellertid utökats till att även omfatta Japan och Australien. Tre utrikespolitiska skeenden är särskilt viktiga för att förstå i vilket sammanhang denna utvecklade Look East Policy har formats. Dessa processer utgörs av USA:s säkerhetspolitiska omorientering med ett ökat fokus på Asien, Kinas mer beslutsamma uppträdande i regionen, och de säkerhetspolitiska spänningar som detta har gett upphov till, samt den utrikespolitik, präglad av den lågintensiva konflikten med Kina, som förs av Japan. Kinas militära upprustning i kombination med dess växande territoriella anspråk har skapat säkerhetspolitiska spänningar i området (framförallt i förhållande till Japan, Vietnam, Filippinerna och Taiwan). Denna säkerhetspolitiska utveckling har naturligtvis bidragit till att forma de interasiatiska relationerna generellt, och i Indiens fall blir detta särskilt tydligt när det t.ex. gäller Japans utrikespolitiska prioriteringar och dess fördjupade intresse för Indien.
Indiens politik för Sydostasien styrdes inledningsvis främst av ekonomiska överväganden men har nu utökats till att även omfatta säkerhetspolitiska intressen liksom en ambition att främja de kulturella banden till andra länder i regionen. Givetvis kan samarbeten inom enskilda sektorer, som exempelvis infrastrukturutbyggnad, sägas ha både ekonomiska och säkerhetspolitiska dimensioner. Infrastruktursatsningar spelar en central roll för den utrikespolitik som förs av Indien, liksom ambitionen att utveckla utbildningsväsendet, inklusive yrkesträning. Den kanske enskilt viktigaste frågan är dock behovet av att säkra tillgången på energi. Utrikespolitiken vägleds därför främst av behovet av att trygga energiförsörjningen. På senare tid har även rymdforskning kommit att utgöra en allt viktigare komponent i Indiens bilaterala relationer med andra länder i Asien.
Som konkreta exempel på ovanstående kan nämnas Indonesien och dess betydelse för Indien i frågan om att, genom energiimport tillgodose det ständigt ökande energibehovet. Energipolitiskt samarbete spelar även en central roll i Indiens relationer med Japan. Vid sidan av de pågående förhandlingarna om ett samarbete rörande civil kärnkraft har indiska och japanska företag även diskuterat möjligheten att genomföra gemensamma köp av flytande naturgas. Indien och Japan är två av världens största konsumenter av flytande naturgas och den storskaliga energiimport som krävs påverkar handelsbalansen negativt i båda länderna. Indien och Japan har med andra ord starka incitament att försöka sänka kostnaderna genom att agera gemensamt på den internationella gasmarknaden. Utöver det energipolitiska samarbetet kännetecknas Indiens och Japans fördjupade relationer av samarbeten inom infrastrukturprojekt (förstudier avseende höghastighetstågförbindelser exempelvis) och japanskt stöd till indiska lärosäten för högre utbildning. I maj 2013 tillkännagavs exempelvis ett japanskt lån till Indian Institute of Technology i Hyderabad (IIT – H) uppgående till 17,7 miljarder yen (SEK 1,2 miljarder).
Vid sidan av länder som Indonesien och Japan intar Singapore en särställning som det näststörsta investerarlandet i Indien, bl.a. med omfattande investeringar i Indiens nordöstra region. Mot bakgrund av Singapores ställning som finansiellt centrum är det dock rimligt att anta att en stor del av dessa investeringar utgörs av s.k. hubbinvesteringar, det vill säga investeringar som utgår från Singapore trots att kapitalet egentligen har sitt ursprung i andra länder. Singapore har även samarbetsavtal inom utbildning och yrkesträning, områden där Indien, som tidigare nämnts, har stora behov av kapacitetsutveckling.
För Indiens egen ekonomiska utveckling, liksom för att stärka de ekonomiska banden med Bangladesh, Myanmar och Thailand är det nödvändigt att landets nordöstra region moderniseras och utvecklas i form av förbättrad infrastruktur. Infrastruktursatsningar för att binda samman Indien med dessa länder har tidigare diskuterats men för detta krävs just stora infrastrukturinvesteringar vilket försvåras av det nordöstra områdets, för övriga Indien, svårtillgängliga läge. I sammanhanget kan även det havererade vattendelningsavtalet med Bangladesh (Teestaavtalet) nämnas, ett avtal som inte kunde undertecknas som det var tänkt 2011 p.g.a. motstånd från regeringschefen i den indiska delstaten West Bengal. Som ett resultat av Indiens oförmåga att fullfölja avtalet om vattendelning drog Bangladesh tillbaka sitt förslag om att möjliggöra en fraktförbindelse från West Bengal till Indiens nordöstra regioner genom Bangladesh. Utan omfattande infrastrukturinvesteringar i nordost blir det svårare för Indien att främja handeln med framförallt Bangladesh, Myanmar och Thailand. I dagsläget finns inte heller några indikationer som tyder på att Teestaavtalet är nära en lösning.
På senare tid har även rymdforskning kommit att prioriteras högt i Indien, liksom i många andra asiatiska länder, exempelvis Kina. Indiens rymdforskning är internationellt sett mycket konkurrenskraftig och möjliga samarbeten rörande forskning eller uppskjutning av satelliter är något som den indiska regeringen diskuterat både med Sydkorea och Indonesien i samband med bilaterala överläggningar förra året. I februari i år meddelades dessutom att Indiens rymdforskningsorganisation, ISRO, åtagit sig att mot betalning skjuta upp singaporianska satelliter i omloppsbana runt jorden. Samarbeten rörande rymden kan även sägas ha en säkerhetspolitisk dimension och i indisk media har det framförts oro över att Kina bedriver en omfattande bevakning av indiska farvatten med hjälp av satelliter, liksom att landet bedriver ett eget rymdsamarbete med Sri Lanka, och samtidigt diskuterar möjliga framtida samarbeten, med Bangladesh och Maldiverna.
Avslutningsvis kan kort nämnas att Indiens intresse för regionen inte begränsas till ASEAN, utan även Japan och Australien ingår numera i en mer ”utvecklad” Look East Policy, vilket vittnar om ländernas ökade betydelse för Indien. Som redan berörts har de politiska och ekonomiska banden mellan Indien och Japan stärkts på senare tid, bl.a. till följd av båda ländernas något ansträngda relationer med Kina. Även betydelsen av Australien ökar för indisk del, såväl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt. Föga förvånande diskuteras energipolitiska samarbeten även med Australien. Indien är särskilt angeläget om att få importera uran från Australien som besitter 40 procent av världens kända urantillgångar. Från australiensisk sida finns samtidigt en önskan att stärka relationer med Indien, detta som en reaktion på Kinas alltmer beslutsamma uppträdande i regionen och militära upprustning. Ett samarbete inom energisektorn anses vara av stor betydelse för Indiens och Australiens strategiska relationer.
Indien följer även utvecklingen inom ASEAN noga och det fördjupade samarbete som är att vänta inom denna konstellation. Inom kort kommer Indien därför att tillsätta en särskild ASEAN-ambassadör med placering i Jakarta. Det konstateras emellertid regelbundet att Indien måste öka sin diplomatiska närvaro på bred front för att tillfullo kunna omsätta sina ekonomiska och politiska ambitioner i praktiken. Den kraftigt underdimensionerade utrikesförvaltningen är ett välkänt problem som måste åtgärdas för att möjliggöra internationella avtryck. I väntan på att så sker gör Indien sitt bästa för att betona landets demokratiska styrelseskick vilket skapar en stark kontrast till ett alltmer bestämt Kina. Samtidigt poängteras den ekonomiska betydelsen av Indien mot bakgrund av att landet väntas ha världens största medelklass inom 15 år.
Denna rapport är skriven av Peter Wennerholm vid Tillväxtanalys kontor i New Delhi och är en del av Tillväxtanalys löpande omvärldsbevakningsuppdrag.