Ingen avkastning från förlängd obligatorisk skolgång i Nederländerna
Statens incitament att öka utbildningsnivån ges ofta uttryck i en ökad längd på den obligatoriska skoltiden. De vanligaste argumenten för sådana reformer är att de förbättrar arbetsmarknadsutsikterna, speciell för de elever som anses investera för lite i utbildning. I utredningen ”Zero returns to compulsory schooling: Is it certification or skills that matters?”[1] av Sander Gerritsen (2014) undersöks reformen i
Nederländernas skollag år 1971 då man ökade den obligatoriska skoltiden från åtta till nio år. Rapporten är en utvärdering av reformen där syftet var att dels öka antalet examinerade, dels förbättra elevernas ställning på arbetsmarknaden.
Utvärderingen visar på en ökning i antalet examinerade, men det finns inga tecken på att reformen ska ha ökat sannolikheten att få ett arbete eller ett arbete med högre lön. Tidigare studier som uppskattat den ekonomiska effekten av förändrad skolplikt har uppvisat såväl positiva som neutrala effekter. Det finns en tydlig skillnad mellan studier som gjorts i anglosaxiska länder jämfört med kontinentaleuropeiska. Anglosaxiska data finner stöd för en positiv avkastning från ökandet av den obligatoriska skolgången, medan de utvärderingar som gjorts för kontinentaleuropeiska länder inte finner någon som helst positiv effekt på löner eller anställningsbarhet.
För Storbritannien, USA och Kanada har positiva effekter påvisats i utvärdering av utökad skolplikt. Reformen i Storbritannien 1947 där skolplikten ökade från åtta till nio år gav en ökning i medelvärdet för antalet skolår med 0.4 år och en förändring i inkomst mellan 1-7 procent beroende på vilket mått på inkomst som används. Även efter reformen år 1972, där man ökade den obligatoriska skoltiden med ytterligare ett år, kunde en signifikant effekt i ökad inkomst konstateras och 0.3 års högre medelvärde i antalet skolår. Trots att effekten inte visat sig vara lika stor i USA och Kanada som i Storbritannien, har utvärderingar visat att reformer där resulterat i positiv avkastning i löner och på medelvärdet av antalet skolår.
Undersökningar av Sverige, Tyskland och Frankrike ger liknande resultat när effekter på förändringen i den obligatoriska skolgången studeras. Meghir och Palmes utredning ” Educational reform, ability and family background” [2] (2005) analyserade ökningen i den obligatoriska skolgången, från sju eller åtta till nio år, på 50-talet i Sverige. Resultatet av utredningen visade ökat medelvärde i år av skolgång men kunde inte härleda någon effekt på inkomst. Samma resultat ger de efterföljande undersökningarna av reformer med förlängd obligatorisk utbildning i Tyskland[3] år 1948 samt Frankrike[4] år 1959. De kontinentaleuropeiska undersökningarna visar således att det inte är uppenbart att en ökning av obligatorisk skoltid skulle förbättra arbetsmarknadsutsikterna. Studierna visar på en märkbar skillnad mellan de anglosaxiska och kontinentaleuropeiska länderna. En förklaring är att resultaten kan bero på om det utökade året är kopplat till en examen. En annan förklaring är att det beror på om undervisningen under det tillagda året ger relevanta arbetsmarknadsfärdigheter.
År 1971 ändrades lagen för skolplikten i Nederländerna från åtta till nio år. Policyförändringen motiverades främst med att den obligatoriska skolgången skulle leda till en examen, vilket torde ge bättre utsikter på arbetsmarknaden. Resultatet av policyförändringen var en ökning av antalet examinerade studenter från 90 till 92 procent. Den medförde således att avhoppen sjönk från 10 till 8 procent.
Utvärderingen visar att utbildningsnivån ökade något som ett resultat av reformen. De individer som har examinerades ökade med cirka 1.8 procent. Policyförändringen ledde dock inte till några ökade löner eller ökad sannolikhet för individerna att bli anställda, detta i likhet med resultaten från de övriga studier i kontinentaleuropeiska länder.
Andra vinster av reformen skulle kunna vara att sannolikheten att leva på bidrag minskar efter reformen. När arbetslöshetsförmåner studeras finner utvärderingen dock ingen positiv förändring. Lagändringen ledde inte till att arbetslösheten blev lägre eller att färre fick bidrag. Även antagandet om att det adderade året leder till högre läs- och skrivkunnighet och adderad kunskap hos eleverna visar ingen signifikant effekt i undersökningen.
Sammanfattningsvis visar alltså utvärderingen av höjningen i den obligatoriska skolgången från åtta till nio år en minskning i antalet avhopp i skolan med ungefär 20 procent. Reformen gav dock inga fördelar på arbetsmarknaden eller högre löner. Detta överensstämmer med tidigare studier av kontinentaleuropeiska länder som visar på inga eller försumbara effekter av att addera ytterligare ett obligatoriskt skolår.
Denna rapport är skriven av Maria Elofsson, praktikant vid Tillväxtanalys kontor i Stockholm.
[2]http://www.ifs.org.uk/wps/wp0410.pdf
Länk till annan webbplats.
[3] http://www.nber.org/papers/w11414.pdf
[4] Grenet, J. (2013). ‘Is Extending Compulsory Schooling Alone Enough to Raise Earnings? Evidence from French and British Compulsory Schooling Laws’, Scandinavian Journal of Economics 115(1), 176-210.