Ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande – en potentiell tillväxtmotor i Indien
Indien har en av världens lägsta nivåer av kvinnligt deltagande på den formella arbetsmarknaden. I dagsläget uppgår deltagandet till mellan 27 och 33 procents beroende på källa, vilket är hälften av andelen kvinnor på arbetsmarknaden i Ostasien och markant lägre än världsgenomsnittet på ca 50 procent.[1] Vad som sticker ut är att deltagandet har minskat så mycket som 10 procent det senaste årtiondet under en period då landets ekonomi växt kraftigt.[2] Varför har inte kvinnors deltagande på den formella arbetsmarknaden ökat som i andra länder?
I länder med låga inkomster och där jordbrukssektorn dominerar ekonomin tenderar det kvinnliga deltagandet på arbetsmarknaden vara högt då detta är nödvändigt för att familjer ska kunna överleva. När inkomster börjar förbättras brukar sedan deltagandet minska, för att sedan öka igen efter att den generella utbildningsnivån (och därmed värdet på kvinnors arbete) höjs.[3] Detta verkar alltså ännu inte ha skett i Indien.
Formella sektorn
Svaret på frågan är givetvis komplex i ett land så stort som Indien. En rapport utgiven av IMF menar att könbaserad ojämlikhet är rekordhög i Indien. Utöver samhällsnyttan av jämlikhet mellan könen har flera studier visat hur en jämställd arbetsmarknad även har en kraftigt positiv påverkan på länders ekonomi.[4] Kvinnor bidrar med endast 17 procent till Indiens BNP (jämfört med 37 procent globalt). Om det kvinnliga arbetsmarknadsdeltagandet skulle bli jämbördigt med det manliga väntas den indiska ekonomin endast genom detta kunna växa med hela 60 procent fram till 2025.[5]
I Indien finns på många plan parallella samhällen. Den indiska Nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen har liknat landet vid ”små öar av Kalifornien i en sjö av Afrika söder om Sahara”, syftandes på de stora ekonomiska och sociala skillnaderna mellan landets olika samhällsskikt. Häri ligger även en förklaring till den låga nivån av kvinnligt deltagande på den formella arbetsmarknaden som statistiken visar. I den urbana medelklassen väljer en del kvinnor att inte jobba. Endast 22 procent av universitetsutbildade kvinnor i Indien arbetar[6] - vilket är färre än för kvinnor som inte är läs- eller skrivkunniga. Ökade inkomster har därför på sitt sätt bidragit till det enligt statistiken minskade kvinnliga deltagandet på arbetsmarknaden, då fler familjer i städerna har haft råd att låta kvinnor stanna hemma. I vissa samhällen, särskilt bland högkastiga hinduer och muslimer, finns ibland även ett socialt stigma för kvinnor att arbeta utanför hemmet.[7] I en del familjer kan det fortfarande anses vara ett stigma om kvinnan tjänar mer än mannen.
I sammanhanget bör även nämnas de stora skillnader som existerar mellan i grova drag de norra och södra delarna av landet, då kvinnor i södra Indien i högre grad arbetar. I norra Indien föds fler pojkar än flickor, något som bland annat lett till att det är förbjudet för läkare att meddela ett fosters kön för de blivande föräldrarna. Detta är dock inget nytt fenomen, utan något som synts i Indien i folkräkningar redan från 1800-talet.
Här bör också noteras att den ekonomiska tillväxten i Indien inte medfört någon större formell jobbtillväxt. Mellan 2005 och 2010 skapades endast 1,1 miljoner nya jobb (vilket på en arbetsför befolkning på 500 miljoner är en ökning på 0,2 procent) trots omkring tvåsiffriga tillväxttal. Den efterföljande tvåårsperioden genererade femton miljoner formella jobb, men de flesta av dessa var kontraktsanställningar som inte ger tillgång till välfärdstjänster.[8]
Vad gäller kvinnors deltagande på arbetsmarknaden i ledande positioner är endast sju procent av styrelsemedlemmarna i indiska börsnoterade företag kvinnor, vilket är lägre än i alla andra BRICS-länder. Enligt en ny lag från 2013 måste alla noterade bolag ha minst en kvinnlig styrelsemedlem. I Sverige är motsvarande siffra 27 procent.[9] När det kommer till ägarskap visar statistiken liknande siffror. Bara 11 procent av indiska företag har kvinnligt ägar- eller delägarskap.[10] Inom jordbruket är endast en mycket liten andel av all jordbruksmark registrerad på kvinnor, som därmed blir beroende av sina manliga släktingar.
Svenska företag arbetar dock aktivt med att främja jämställdhet på arbetsmarknaden. Ericsson arbetar aktivt med att anställa fler kvinnor på traditionellt manliga positioner och IKEA har lika många kvinnliga som manliga anställda i Indien. Svenska Handelskammaren i Indien driver även ett nätverk för kvinnor i dess medlemsföretag där bland annat jämställdhetsfrågor tas upp.
Informella sektorn
Det finns uppskattningar om att det kvinnliga deltagandet på arbetsmarknaden i själva verkat har ökat det senaste decenniet – men att detta inte avspeglas i statistiken. I verkligheten arbetar de flesta av kvinnorna på den indiska landsbygden, men deras arbete inte registreras i den officiella statistiken utan sker i den informella sektorn. I Indien lever nästan 500 miljoner människor under den extrema fattigdomsgränsen (enligt Världsbankens klassificering) vilket motsvarar en tredjedel av världens totala extremt fattiga befolkning. Huvuddelen av dessa bor på landsbygden, som fortfarande är hem för knappt 70 procent av den indiska befolkningen (omkring 850 miljoner människor) på landsbygden. Att då endast en knapp tredjedel av kvinnorna i arbetsför ålder (125 av totalt cirka 380 miljoner kvinnor) arbetar förefaller i ljuset av detta som anmärkningsvärt.
På den fattiga landsbygden tvingas kvinnor lägga en stor del av sin dag på att hämta förnödenheter som vatten eller bränsle på grund av undermålig infrastruktur. Samtidigt arbetar faktiskt fler kvinnor än män inom jordbruket.
Indiens regering har sedan den tillträdde våren 2014 haft ekonomisk tillväxt och jobbskapande högst upp på sin agenda. Detta planerar man att lyckas med genom ”Make in India”-programmet som ska göra att Indien blir ett globalt centrum för tillverkningsindustrin.[11] De fabriksjobb som kan tänkas skapas av detta tenderar dock att ligga i städerna och därmed vara oåtkomliga för många kvinnor. När män migrerar från landsbygden in till städerna tvingas kvinnor stanna hemma för att ta hand om familjen. Även om kvinnor tagit sig till städerna hade arbetsmarknadslagstiftningen förhindrat kvinnor att få en del av de nya jobben, då kvinnor till exempel enligt lag inte får jobba nattskift. Det är heller inte tillåtet för kvinnor att jobba i vad lagen kännetecknar som ”farliga” industrier.[12] Dessutom anses inte städerna vara säkra för kvinnor nattetid. Hör förordar IKEA aktivt förändringar i lagstiftningen så att kvinnor ska kunna jobba med samma förutsättningar som män.
Världsbanken har identifierat just lätt tillverkningsindustri som passande jobb för lågutbildade kvinnor. Skapandet av dessa arbetstillfällen för kvinnor skulle också ha en klart positiv påverkan på fattigdomsnivån i landet.[13]
Diskussion
Orsakerna till det låga kvinnliga arbetsmarknadsdeltagandet i Indien är således mångfacetterade. Staten har även en viktig roll att spela som arbetsgivare, då kvinnors möjligheter att hitta formella jobb i den privata sektorn på landsbygden är väldigt låg. Det gäller å andra sidan även för män. Det finns en pågående debatt om att försöka möjliggöra ökat kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden i städerna, genom att förändra arbetsmarknadslagstiftningen och till exempel låta kvinnor jobba kvällstid. Här spelar svenska företag en aktiv roll. Det skulle också krävas säker och tillförlitlig kollektivtrafik som kvinnor kan resa med ensamma, samt praktiska saker på arbetsplatsen som avskilda toaletter. Andra utmaningar för familjer är avsaknaden av, eller den höga kostnaden för, barnomsorg vilket innebär att många kvinnor (mammor eller den äldre generationen kvinnor) måste stanna hemma. Efter mammaledigheten kan det vara svårt att komma tillbaka in på arbetsmarknaden. Den övergripande utmaningen är kanske framförallt ändå sociala normer och traditioner. Vad som står klart ur ett tillväxtperspektiv är att fler kvinnor sysselsatta i den formella sektorn också skulle ge landets offentliga finanser en rejäl skjuts.
[1] Enligt Världsbankens databas.
[2] Oxfam ”The G20 and Gender Equality”.
[3] Att säga att Indiens ekonomi är jordbruksbaserad är dock bara delvis sant. Den står för en majoritet av den totala sysselsättningen, men dess bidrag till BNP är mindre än 20 procent.
[4] Se bl.a. IMF “Women Workers in India: Why So Few Among So Many?” och Världsbankens Development Report 2012 “Gender Equality and Development”.
[5] McKinsey Global Institute ”The Power of Parity: How advancing women’s equality can add $12 trillion to global growth”.
[6] Bloomberg “Jimmy Choo’s luring Indian Women Graduates Away From Work Jobs Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.” 2012-05-09.
[7] Se ILOs “Global Employment Trends 2013”.
[8] Economic Times ”17 million formal sector jobs created by UPA govt offers no employment benefits” 2014-01-16.
[9] Ekonomifakta “Kvinnor i styrelser – internationellt Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.” 2014-12-19
[10] Se World Economic Forum “Gender Gap report 2015”.
[11] Se Tillväxtanalys rapport ”Make in India – ett år senare” från 2015-11-30.
[12] Factories Act (1948).
[13] Världsbanken ”World Development Report 2013 – Jobs”.
Rapporten är skriven av Felix Nyström vid Tillväxtanalys kontor i New Delhi och är en del av Tillväxtanalys löpande omvärldsbevakningsuppdrag.