Brookings lanserar klassificering med sju typer av städer – från globala jättar till internationella mellanviktare

Denna kortrapport beskriver kort underlag/metodik samt de sju identifierade typerna av stadsregioner, och är en del av Tillväxtanalys löpande omvärldsbevakning. Rapporten har skrivits av Maria Lönnberg vid Tillväxtanalys Washingtonkontor.

Utvecklingen av globala stadsregioner

Den välrenommerade tankesmedjan Brookings har med GCI fokuserat på de tre faktorer som främst bidragit att lyfta fram stadsregioners som konkurrerande enheter samtidigt som kraven för att vara framgångsrik omdefinierats:

• Urbaniseringen har medfört att mer än hälften av jordens befolkning bor i städer, upp från 29 procent 1950. I mitten på detta århundrade förutspås runt två tredjedelar bo i städer. Städers roll är ännu viktigare ur ett ekonomiskt perspektiv, där de 123 största metroområdena står för 1/8 av jordens befolkning men en tredjedel av den globala ekonomiska aktiviteten.
• Den globala ekonomiska integreringen, mätt som utbyte av gods, tjänster och investeringar mellan länder, ökade mellan 1990 och 2014 från 24 procent till 39 procent av global BNP. Länder med större global ekonomisk integrering kan förväntas öka sin BNP upp till 40 procent mer än länder med lägre global ekonomisk integrering.
• Produktivitetsökningar drivs främst av avancerade industrier, huvudsakligen genom dessa industriers förmåga att utnyttja nya teknologier och plattformar effektivt. Detta har resulterat i att en arbetare i en avancerad industri är dubbelt så produktiv jämfört med anställda i andra industrier. Ekonomisk tillväxt framöver förväntas vara kopplad mer till produktivitetsökningar än till nya jobb.

Dessa faktorer medför krav på stadsregioner att proaktivt anpassa och positionera sig genom att investera i en konkurrensutsatt handelssektor, utveckla sin infrastruktur samt möjliggöra internationella flöden av kapital och kompetens.

Brookings har inom ramen för GCI analyserat en stor mängd data,³ och undersökt konkurrenskraften inom fem områden:

• Handelsdrivna industrier, mätt i nya utländska direktinvesteringar och produktivitetsdifferentialen mellan stadsregionen och nationen.
• Innovation, mätt i patent, riskkapitalflöden och forskningsuniversitet.
• Kompetens, mätt som befolkningsandel med högre utbildning.
• Infrastruktur, mätt i antal flygpassagerare och internethastighet.
• Stadsregionens beslutsstruktur, mätt på ett otydligt sätt.

Därtill har ekonomisk- och industriell produktionsdata inkluderats vilket resulterat i att sju typer av stadsregioner har identifierats. Nedan följer en kort beskrivning av dessa samt vilka utmaningar respektive grupp står inför:

Sju typer av Globala Stadsregioner

Globala jättar (Global Giants): Globala jättar är de ekonomiskt och befolkningsmässigt största städerna: New York, Los Angeles, Tokyo, Osaka-Kobe, London och Paris, vilka kännetecknas av sin höga produktivitet och centrala roll för finansmarknader och större företag. De fungerar som de viktigaste globala noderna för internationella flöden av människor, kapital och kompetens. De globala jättarna har högst antal flyg­passagerare och knappt en av sex invånare är födda i ett annat land. Vidare har gruppen högst utbildnings­nivå samt näst högst antal patent, där speciellt London och New York drar till sig riskkapitalinvesteringar. Två faktorer lyfts fram som lett till dessa regioners starka position: finansmarknaden och stora inkomst­skillnader. Inkomstskillnaderna sätter press på låg-och medelinkomsttagare. Utmaningar för dessa städer är att behålla sina positioner gentemot finansmarknaden samt stora företag och samtidigt utveckla ett entreprenörsklimat. Utöver industriell diversifiering krävs bostäder, speciellt för låg- och medelinkomsttagare.

Asiatiska ankare (Asian Anchors): I takt med Asiens utveckling har vissa orter utvecklats till asiatiska ankarregioner vilka har många likheter med de globala jättarna, men de har ännu inte samma ekonomiska styrka eller globala integration. Denna grupp består av Beijing, Shanghai, Hongkong, Singapore, Seoul-Incheon, samt Moskva. De asiatiska ankarstäderna fungerar som inkörsport för ekonomiska investerare till de snabbväxande asiatiska marknaderna, vilket medfört väsentligt högre utländska direktinvesteringar (greenfield) än samtliga andra grupper. Dessa regioner har högst internethastighet, relativt välutbildad arbetskraft samt är för regionen jämförelsevis smidiga politiskt och regulatoriskt. I takt med att dessa stadsregioner inte längre är lågkostnadsalternativ utan konkurrerar med mer utvecklade regioner ställs krav på ökad ekonomisk produktivitet, vilken för närvarande ligger på en tredjedel av de globala jättarnas.

Tillväxtportaler (Emerging Gateways): 28 stora metroområden i länder under utveckling vilka fungerar som affärs-, transport- och ofta politiska centrum för sina regioner. Exempel är Sao Paolo, Kapstaden och Delhi. De är överrepresenterade i sina regioner vad gäller tillgångar som forskning, utbildning och patent medan deras produktivitet ligger väsentligt efter mer utvecklade stadsregioner. Deras höga tillväxt med ökat riskkapital, utländska direktinvesteringar och flygpassagerare har också medfört stora ekonomiska skillnader för befolkningen. En fortsatt positiv tillväxt förutsätter att detta adresseras samt att produktiviteten ökas. Vidare behöver de i större utsträckning utnyttja den lokala kompetensen för att öka sin innovationsgrad och komma högre upp i värdekedjan.

Fabriks-Kina (Factory China): Dessa 22 snabbväxande andra och tredje rangens städer är naven för Kinas industriproduktion. Produktion och antal anställda växte med 12.6 respektive 4.7 procent årligen mellan 2000 och 2015. Det mest utmärkande för gruppen är tillverkningsindustrins höga andel av den ekonomiska produktionen, 40 procent år 2105, vilket byggt välstånd och lyft miljoner kineser in i medel­klassen. Samtidigt har denna specialisering inneburit en liten tjänstesektor, låg utbildningsnivå samt låg attraktionskraft för riskkapital och nya utländska direktinvesteringar. Bland framtida utmaningar märks miljöfrågor, främst föroreningar, men även krav på ökad utbildning och kompetens i takt med automatisering och konkurrens från andra lågkostnadsländer.

Kunskapshuvudstäder (Knowledge Capitals): Bland kunskapshuvudstäderna återfinns de rikaste och mest produktiva stadsregionerna i USA, men även Stockholm och Zürich tillhör denna grupp. Med hög utbildningsnivå, kompetens, innovativa universitet och entreprenörer samt relativt bra infrastruktur konkurrerar man i de mest avancerade segmenten. Gruppen representerar 1 procent av jordens befolkning, men genererar 16 procent av världens patent (2008–2012) och 50 procent av riskkapitalinvesteringar. Utöver att behålla och utveckla sin tekniska ledarroll, behöver många städer i denna grupp öka sin visibilitet på den globala marknaden, för att öka de idag låga utländska nya direktinvesteringarna. I takt med utveckling och framgångar har levnadskostnader för främst boende blivit ett problem som behöver adresseras.

Amerikanska mellanviktare (American Middleweights): 16 mellanstora städer, inkluderande industriella center i norr och växande städer i söder, vilka utmärks av att de har den största lokala tjänstesektorn. Med en jämförelsevis liten handelssektor har gruppen, som drabbades hårt av recessionen 2008, haft en relativt låg tillväxttakt. En utmaning för dessa städer är att hitta former för att använda sina styrkor som väl­renommerade universitet och välutbildad arbetskraft för att stärka sin internationella konkurrenskraft och export.

Internationella mellanviktare (International Middleweights): Internationella mellanviktare är en blandad grupp av välmående städer i industrialiserade länder. Städer som Toronto, Sydney och Köpenhamn spelar en central roll för finans- och affärstjänster i sina respektive regioner, medan andra som Nagoya och Stuttgart bidrar med avancerad tillverkningsindustri. Gemensamma faktorer är en välutbildad arbetskraft, starka universitet, en stor migration mätt i andel utlandsfödda och en hög andel utländska direktinvesteringar per capita, men även en trög tillväxt. Liksom sina amerikanska motsvarigheter söker dessa regioner efter sin nisch där de kan konkurrera i den globala ekonomin vilket hitintills skett med varierande framgång.

Sammanfattning och reflektion för Sverige

Sammanfattningsvis kan man konstatera att stadsregioners roll inom den globala konkurrensen blivit allt mer betydelsefull, samtidigt som städer har olika utgångspunkt där olika kategorier kan identifieras. Globaliseringen har länkat samman stadsregioner i samtidigt konkurrerande och samarbetande nätverk. Teknisk utveckling sker i allt fler städer, även om framför allt amerikanska och europeiska mellanstora regioner fortfarande har ett övertag. Städers centrala roll i en global konkurrensutsatt värld återspeglas sällan i deras formella mandat. Nationella regeringar kan genom sina policyer för till exempel skatter, handel, infrastruktur och forskning understödja regioners utveckling av en handelsinriktad sektor, innovation och infrastruktur, och därigenom sin konkurrenskraft.

I Sverige kan städer och regioner genomföra strukturerade kartläggningar av sina respektive positioner, tillgångar och effektivitet i relation till jämförbara regioner. Utifrån detta kan policy och investeringar i kompetens, infrastruktur och innovationsklimat utformas så att de samverkar och utvecklar regionens konkurrenskraft.