Finanskrisen som bröt ut under hösten 2008 är den senaste i en rad djupa kriser som har drab­bat Sverige under de senaste 150 åren. Denna rapport kartlägger strukturförändringarna i svensk ekonomi under perioden 2000–2011 med hjälp av tillgänglig statistik. Fokus har varit att jämföra förändringar före och efter finanskrisens genomslag 2008–2009. Denna tidsavgränsning innebär att vi inte fördjupar oss i potentiella följdeffekter av finanskrisen som skulle kunna gå via den globala ekonomin men som ännu inte fullt ut har nått fram till det svenska näringslivet.

Finans­krisen ledde till en av de djupaste konjunkturnedgångar som svensk ekonomi har upp­levt, och nedgången var koncentrerad till industriproduktion, export och investeringar som föll kraftigt. Krisen blev dock relativt kortvarig och under 2010 växte den svenska ekonomin snabbt. Trots att finanskrisen ledde fram till en djup BNP-nedgång kom den inhemska efterfrågan – såväl privat som offentlig – inte att påverkas negativt.

I en historisk jämförelse uppvisar den senaste finanskrisen likheter med krisen i början av 1930-talet förutom att arbetslösheten inte steg lika kraftfullt. Detta kan möjligen förklaras av att sysselsättnings­intensiva branscher inom såväl privat som offentlig tjänsteproduktion inte drabbades lika allvarligt av krisen. Detta förstärker bilden av att krisen berodde på internationella faktorer och inte var en inhemsk kris likt den Sverige upplevde i början av 1990-talet.

En av de hårdast drabbade branscherna var tillverkningsindustrin som trots en snabb återhämtning hade en lägre produktionsvolym 2011 jämfört med före krisen. Tillverk­ningsindustrin uppvisade tecken på att ha minskad betydelse för svensk ekonomi – i andelar av BNP, sysselsättning och investeringar – även åren före krisen. Därmed kan finanskrisen ses som en förstärkning av tendenserna före krisen. Om man studerar fasta priser (volymutveckling) i stället för löpande priser ökar snarare tillverkningsindustrins andel av BNP något. Detta indikerar att priset på tillverknings­industrins varor har sjunkit i relation till den övriga ekonomin.

Den tjänste­producerande sektorn ökade sin betydelse, framför allt när det gäller syssel­sättning där uthyrning av personal ingår. En av de snabbast växande branscherna inom den privata tjänstesektorn är hälso-, omvårdnads- och utbildningsbranschen som till stor del finansieras av offentliga medel. Därmed har det uppstått en diskrepans mellan den offentliga produktionen och konsumtionen, där den senare vuxit snabbare. En del av förskjutningen mellan sektorerna beror därför på en institutionell förändring som mer gäller huvudmannaskap snarare än att vara en reell förskjutning mellan olika typer av produktion.

Under hela perioden 2000–2011 hade den svenska ekonomin ett historiskt stort överskott i handelsbalansen i förhållande till BNP. Därmed kan den svenska ekonomin sättas in i en internationell kontext av obalanser där vissa länder har uppvisat ett konstant över­skott i handelsbalansen och andra ett underskott. En viktig framtidsfråga blir därmed hur dessa obalanser kommer att utvecklas och hur svensk ekonomi skulle klara en eventuell omställning från exportledd tillväxt till ett ökat beroende av den inhemska efterfrågan.