Porterhypotesen som introducerades på 1990-talet gör gällande att miljöpolitiska styrmedel kan leda till att företagens konkurrenskraft stärks, samtidigt som deras miljöpåverkan minskar. Syftet med det här underlaget är att få en bild av var forskningen står i frågan i dag.

Att ”rätt utformade” miljöpolitiska styr­medel kan bidra till företagens konkurrenskraft är en uppmärksammad hypotes som intro­ducerades av forskarna Michael Porter och Claes van der Linde i mitten av 1990-talet. Den så kallade Porterhypotesen gick tvärt emot den traditionella nationalekonomin som menade att miljöpolitiska styrmedel innebär kostnader och påverkar företagens konkurrens­kraft negativt. Enligt Porterhypotesen kan miljöpoli­tiska styrmedel motivera företagen att investera i innovationsverksamhet som ökar företa­gets effektivitet och i förlängningen leder till att företagets konkurrenskraft ökar. Miljö­politiska styrmedel kan också skapa efterfrågan på miljöförbättringar och utgöra ett stöd för innovativa företag vars produkter ännu inte är konkurrenskraftiga på marknaden.

Svenska litteraturöversikter från 2006 och 2007 har generellt dragit slutsatsen att det sak­nas stöd för Porter­hypotesen. Däremot har de bekräftat att miljöpolitiska styrmedel resulte­rat i innovationer som för vissa företag lett till att konkurrenskraften behållits eller stärkts.

Den här litteraturgenomgången visar att forskningen kring Porterhypotesen utvecklats och att tendensen är ett ökat stöd för hypotesen bland annat på grund av att metoderna för att testa hypotesen har förbättrats.

En slutsats med bäring på Tillväxtanalys uppdrag, ”Förutsättningar för grön struktur­omvandling”, är att den politiska ambitionen att bidra till en omställning som innebär ökad miljöprestanda parallellt med en positiv näringslivsutveckling inte avfärdas av forsk­ningslitteraturen. Tvärtom har det vetenskapliga stödet för dessa ambitioner ökat. Det finns således belägg för att politik som syftar till att minska närings­livets miljöpåverkan är för­enlig med ambitionen att stärka företagens konkurrenskraft.

Litteraturen pekar dock på betydelsen av hur de miljöpolitiska styrmedlen bör vara ut­formade för att skapa förutsättningar för grön omställning och en positiv näringslivs­utveckling. I korthet bör styrmedlen utformas i linje med de Porter ursprungligen föresprå­kade. Styrmedlen bör vara flexibla, det vill säga ge företagen själva så stor frihet som möj­ligt att hitta lösningar och ge incitament till kontinuerliga förbättringar. Politiken och dess styrmedel bör vidare vara långsiktiga och den så kallade politikrisken – risken att politiken inom området förändras och eventuella subventioner och skatter tas bort – minimeras.