Kultur är en viktig faktor för orters, kommuners och regioners attraktivitet. Här fokuserar vi på kulturens betydelse i Sveriges gles- och landsbygder. Över 60 personer som på olika sätt arbetar med kultur i glesbygd kommer till tals i rapporten som är en uppföljning av f.d. Glesbygdsverkets rapport ”Kultur kan göra skillnad!” från 2009.

Kultur gör skillnad! Att kunna ta del av ett levande och varierat kulturutbud, liksom att själv ha möjlighet att ägna sig åt skapande verksamhet, kan vara avgörande för människors benägenhet att besöka en plats, att flytta in och att stanna kvar. Kultur är, kort sagt, en viktig faktor för orters, kommuners och regioners attraktivitet. 

Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, Tillväxtanalys, har i flera tidigare rapporter kunnat konstatera att attraktivitet inte bara handlar om arbetstillfällen, bostäder, kommunikationer och kommunal basservice. Fritidsaktiviteter och kultur, före­ningsliv och mötesplatser har också stor betydelse.[1]

I denna rapport fokuserar vi på kulturens betydelse i Sveriges gles- och landsbygder. Över 60 personer som på olika sätt arbetar med kultur i glesbygd kommer till tals.

Kulturen lever

Vår uppföljning av 17 lokala exempel på kultursatsningar som presenterades i Glesbygds­verkets rapport ”Kultur kan göra skillnad!” 2009 [2] visar, att de flesta av satsningarna fort­farande lever. Många verksamheter har vuxit och utökats, i andra fall har man valt att behålla ett ursprungligt, litet format. När verksamheter lagts ner beror det bland annat på indragna kommunala stöd, eldsjälar som brunnit ut och utebliven generationsväxling i arrangörsföreningar.

Rapporten innehåller också en enkätundersökning där kultur­tjänstemän i 24 glesbygds­präglade kommuner svarat på hur kulturens ställning i kommunen ser ut i dag och hur den förändrats sedan 2009. 52 procent anser att kulturen har en stark eller ganska stark ställ­ning och 48 procent anser att den förändrats till det bättre under de senaste sex åren.

Vi har också intervjuat företrädare för tio olika myndigheter och intresseorganisationer som verkar på kulturområdet, och även av dessa intervjuer kan man utläsa att kulturen står förhållandevis stark i dagens glesbygdssverige.

Plats för förbättringar

Men det finns problem – eller kanske bör det kallas förbättrings­områden. Ekonomin är ett av dem. Kommunernas utgifter för kultur har ökat med drygt 6 procent under åren 2007–2013, medan statens utgifter för kultur ökade med 2,5 procent. Att upprätthålla en kulturell basservice kostar, precis som övrig kommunal service, förhållandevis mycket för kommu­ner med liten befolkning och stora avstånd. Flera kommuner skulle vilja se en större upp­räkning av statens kultur­utgifter, och då gärna som riktade statsbidrag direkt till kommu­nerna och inte enbart via regioner/landsting.

Många skulle också vilja se en förenkling av regelverket kring kulturella projekt. Man konstaterar att det finns pengar, bland annat inom EU, men att det tar för mycket tid och kraft att komma åt dem. Man talar om komplicerade ansökningsförfaranden, långa hand­läggningstider och stora krav på återrapportering, och nämner dessutom själva projekt­formen som ett hinder för långsiktighet. Dessa problem är för övrigt inte unika för kultu­rella projekt. Vi möter samma åsikter hos människor som arbetar med projekt av alla möjliga olika sorter. 

Från både kommuner och kulturentreprenörer efterlyses flexiblare regler för kommunalt stöd till kulturentreprenörer. Många kommuner håller hårt på att man bara kan betala ut ekonomiskt stöd till föreningar, medan andra gör en vidare tolkning av reglerna och även stöttar företagare.

Samverkan ett nyckelord

Kultursamverkansmodellen, som började införas 2011 och i dag omfattar alla Sveriges regioner/landsting utom Stockholm, är en av de största reformer som gjorts i svenskt kulturliv på senare år. Många har synpunkter på den. Vanligt är att man uttrycker en viss besvikelse över att modellen inte betytt mer för ”gräsrotskulturen”. Förslag om att kultur­samverkansmodellen borde ”balanseras” så att den bättre tillgodoser små, fattiga kommu­ners behov har framförts. 

En annan och mer positiv synpunkt som återkommer, är att modellen har gjort att kommu­nerna fått större kunskap om varandra, vilket både bäddat för mer samarbete kommunerna emellan och gjort det lättare för var och en att hitta sin egen specialisering. Modellen verkar också ha ökat samarbetet mellan olika regioner.

Samverkan är överhuvud taget ett nyckelord när man pratar om kultur i glesbygd. Att arbeta tillsammans och göra saker ihop stärker sammanhållningen i byarna och samman­hållning är ett starkt argument för att bo kvar. Små kulturföretagare som går ihop om utbud och marknadsföring blir starkare tillsammans. Kommunerna har en viktig uppgift i att för­medla kontakt och peka på möjlig samordning mellan olika aktörer. Samarbete mellan det offentliga och civilsamhället är nödvändigt för att få ut så mycket som möjligt av de begränsa­de resurser som står till buds.

Likvärdighet – ett mål att sträva mot

Oavsett var man bor i Sverige ska det finnas möjlighet att både ta del av och själv utöva kultur. Lika möjligheter för alla är naturligtvis en utopi, därtill ser förutsättningarna alltför olika ut i olika delar av landet. Likvärdiga möjligheter däremot, borde kunna vara ett mål att sträva mot.

Ska målet om likvärdighet nås behövs det medvetenhet och mod på alla nivåer. Det krävs omfattande insatser när det gäller infrastruktur, som till exempel bredbandsutbyggnad över hela landet. Det krävs också att lokala initiativ, annorlunda samarbeten och små men smarta idéer tas till vara.

[1] Se t ex Tillväxtanalys. Varför är vissa platser mer attraktiva för boende än andra? – en forskningsöversikt om de faktorer som skapar boendeattraktivitet. PM 2014:13. Östersund: Tillväxtanalys, 2014

Tillväxtanalys. Fakta och exempel kring lokal attraktivitet. Rapport 2014:14. Östersund: Tillväxtanalys, 2014.

[2] Lundström, C. Kultur kan göra skillnad! En termometer och receptsamling om kultur i glesbygdstäta kommuner. Östersund: Glesbygdsverket, 2009.