Denna rapport sammanfattar forskning och andra studier kring kapitalförsörjning och statliga interventioner för att underlätta små- och medelstora företags finansierings­situation. En slutsats i rapporten är ett det krävs en förståelse och större fokus på efterfrågan, dvs. entreprenörens perspektiv och finansiella besluts­fattande när interventioner utformas.

En kortare version av rapporten ingår även som ett kapitel i boken Tillväxtfakta 2016: Perspektiv på kapital­försörjning – en antologi om företagens finansiering och statens roll.

Det finns två huvudargument för att staten bör intervenera på kapitalmarknaden för nya och små företag:

• för att stimulera positiva spridningseffekter
• för att lösa marknadsmisslyckanden.

Staten kan ha ett intresse av att stimulera företagandet då det ger upphov till positiva spridningseffekter, till exempel sysselsättning, innovationer och strukturomvandling. Det förefaller som om statens roll som ”katalysator” i dessa sammanhang skulle vara störst när aktiviteterna startas upp och marknaden är omogen.

Marknadsmisslyckanden beror ofta på informationsasymmetrier, alltså ojämn information och bristande kommunikation mellan finansiär och företagare. Om finansiären vet mindre än företagaren om affärsidén kan det leda till en osäkerhet som gör att investeringarna uteblir eller begränsas till följd av högre räntor och avkastningskrav.

Marknadslösningar kan ibland leda till delvisa misslyckanden – finansiella gap. Det kan handla om brist på kapital i tidiga utvecklingsfaser eller svårigheter för företag i vissa regioner att få finansiering.

Det finns alltså argument för statliga interventioner, men det gäller att lösa rätt problem på rätt sätt. Annars kan statens egna insatser leda till oönskade effekter, exempelvis hålla ineffektiva företag vid liv eller tränga undan privata aktörer.

Internationella erfarenheter visar att statliga interventioner tenderar att ha ett utbudsfokus – det antas att det är bristen på kapital på marknaden som utgör problemet. Efterfrågesidan har inte tilldragit sig lika stort intresse.

I Sverige finns sedan länge en struktur av statliga aktörer som tillhandahåller kapital till nya och små företag, ofta i form av riskkapital. Men, det är kanske så att det inte finns tillräckligt många företag med rätt tillväxtpotential för riskkapitalinvesteringar? Alla företagare vill heller inte finansiera sitt företag med externt kapital, exempelvis på grund av skäl som oberoende och kontroll.

Statliga interventioner på venture capital (VC)-marknaden har emellertid haft svårt att nå framgång. De goda exempel som ändå kan identifieras visar att kontexten och kunskaps­utbytet mellan aktörerna är betydelsefullt. Även långsiktigheten i statens interventioner betonas, och vikten av att satsa på kontinuerliga insatser snarare än på specifika finansiella gap.

Det finns enligt Landström ett behov att ändra perspektivet för nya policyåtgärder inom kapitalförsörjningsområdet. Utgångspunkten bör snarare vara brist på kunskap och efterfrågan än brist på kapital. För att utforma rätt statliga interventioner behöver vi bättre förstå företagarnas finansiella beteende och beslutsfattande.

Man antar ofta att nya företag behöver stora mängder kapital från VC-investerare och affärsänglar, men det stämmer inte alltid. De flesta företag är små levebrödsföretag som varken vill eller kan attrahera riskkapital. Flera framgångsrika IT- och tjänsteföretag har också startats med lite kapital. Det ska dock betonas att det finns ett antal nya och små företag som behöver en stor mängd kapital för sin etablering och utveckling, inte minst en del teknikbaserade och tillväxtorienterade företag.

För de flesta små och nya företag är internt kapital viktigare än externt. Den externa finansiering som dominerar är banklån. Många små företag använder också alternativa metoder till extern finansiering, så kallad bootstrapping.

Gruppen nya och små företag är väldigt heterogen, exempelvis vad gäller vilka resurser de har tillgång till och sätten de startas på. Olikheterna gör att det är svårt att utforma generella statliga interventioner. Men det finns också likheter som innebär att vissa kategorier av företag, exempelvis familjeföretag, kan förväntas dela liknande finansiella problem.

Några rekommendationer för den framtida policydiskussionen:

• Det är viktigt att skapa en miljö (kontext) där såväl företagandet som en väl fungerande finansiell marknad kan utvecklas och frodas.
• Kunskap och lärande är centralt. Vi behöver bra företagare med kunskap om extern finansiering, och vi behöver finansiärer med bättre kunskap om att investera i nya och små företag. Interventioner som fokuserar på lärandet blir därmed viktiga.
• Statliga finansieringsinsatser behöver vara mer förankrade i dagens företagande och de resursbehov som dessa företag efterfrågar.

Landström avslutar med att formulera ett antal utgångspunkter för en diskussion om framtida policyåtgärder för finansiering av nya och små företag. Hans huvudbudskap är att det krävs en förståelse för entreprenörens perspektiv och finansiella beslutsfattande när statliga interventioner utformas – om vi vill att de ska få verklig betydelse för företagens utveckling.

Av detta följer ett starkare fokus än tidigare på dels företagarens perspektiv, dennes beteende och finansiella beslutsfattande, och inte på utbudet av kapital och investerarnas bevekelsegrunder, dels den kunskap som finns kring entreprenörskapet och dess finansiering, och inte ett sökande efter best practice som kan kopieras i en ny kontext.