Saminvesteringsfonderna är regionalt avgränsade riskkapitalfonder. Upplägget innebär att fonderna investerar tillsammans med privata aktörer i riskkapital i onoterade små och medelstora företag. En av målsättningarna med saminvesteringsfonderna är förbättrade regionala kapitalförsörjningsstrukturer. I denna studie undersöker vi genom fallstudier hur sådana strukturer kan se ut och fungera regionalt och lokalt. Vi gör nedslag i sex olika kommuner i Sverige: Vilhelmina, Strömsund, Herrljunga, Lysekil, Östersund och Göteborg. Vi intervjuar relevanta aktörer för att öka vår kunskap inom området. Vår ambition är att bidra till en fördjupad förståelse för såväl strukturernas innehåll och funktion, som de lokala och regionala skillnader som ett investeringsmoget företag möter. Den övergripande frågan vi belyser är: Vilka är möjligheterna för ett investeringsmoget företag att få tillgång till kapital och finansieringsnära kompetens, sett från ett lokalt och regionalt perspektiv och vilken förmåga har respektive finansiella system att främja utvecklingen av fler investeringsmogna företag?

Det råder stora skillnader i de finansiella systemen mellan de studerade områdena. Även komplexiteten och hur överblickbart systemet är skiljer sig åt på lokal och regional nivå. Det är svårt för företagarna och de aktörer som själva är inne i systemet att riktigt förstå vilken rollfördelning som gäller, vilka verktyg som erbjuds och under vilka förutsättningar som detta sker.

Ett starkt kapitalförsörjningssystem i en regions centrum inte är någon garant för räckvidd i hela regionen. Göteborg och Umeå har de tätaste och starkaste kapitalförsörjningssystemen, tätt följt av Östersund. Herrljunga, Strömsund och Vilhelmina har de tunnaste marknaderna i studien. Det regionala systemets täta karaktär verkar förlora i styrka innan det når Vilhelmina och Strömsund, även om det i båda fallen finns länkar mellan lokal och regional nivå. På ett liknande sätt avtar även styrkan av Göteborgs mycket täta strukturer innan det når ut till Lysekil och Herrljunga, båda i Västra Götaland. Iakttagelserna är en naturlig konsekvens av marknadsstorlek men samtidigt kan det även uppfattas som ett potentiellt tillväxthinder.

Finansieringsproblemen handlar inte alltid om brist på kapital. Det visar sig också kunna handla om informationsproblem. Det är inte alltid tydligt för företagarna vart de ska vända sig, vilka olika finansieringsmöjligheter som finns och hur ett finansieringsbehov ska kommuniceras. Det handlar inte bara om stora lokala och regionala skillnader i de olika studerade kommunerna utan att också avståndet – det vill säga distansen mellan det finansiella systemet och finansiella och rådgivande aktörer.

I en majoritet av de undersökta kommunerna finns det en efterfrågan på mer fysisk närvaro av de regionala finansiella främjandeaktörerna ute i kommunerna. Många samtal fokuserar på hur de regionala aktörernas uppdrag ser ut samt hur de bedöms och utvärderas. Geografiska spridningseffekter av insatserna skulle kunna vara ett önskvärt kriterium som främjandeaktörer bedöms efter.

Kapitalförsörjningssystemen består av en mängd främjandeaktörer - ett system med många, delvis överlappande funktioner. Pluralismen skapar valfrihet och flera ingångar. Å andra sidan innebär överlappningar en risk för dubbelarbete, konkurrens mellan främjandeaktörer och ineffektivt nyttjade skattemedel. Ett flertal aktörer efterlyser också en koordinator med helikopterperspektiv. I förlängningen handlar det om hur statliga resurser nyttjas på mest effektiva sätt. Även för informations- och kunskapsspridning beskrivs det som viktigt att ha en aktör med någon form av samordningsansvar. Det behövs någon som uttalat utgör länken mellan det lokala och det regionala finansiella systemet och samtidigt har kontaktytor mot det nationella planet.

Frågan om statens roll som marknadskompletterande finansiell aktör lyfts också i flera kommuner. Ska statliga insatser bedömas efter ekonomiska resultat som avkastning eller är det helt andra parametrar som borde utvärderas? Det efterfrågas vidare ett starkare samband mellan insats och faktiskt behov på efterfrågesidan. En kritik som kommer upp är att det kan finnas en risk med att staten på förhand identifierar vissa företagstyper eller branscher i sina satsningar. Långsiktighet och samordning efterfrågas också när det gäller statliga insatser, utlysningar och program, även statliga aktörer emellan.

Det framstår att systemet är så komplext och svårt att överblicka att det kan innebära svårigheter för såväl företagarna som ibland för de aktörer som själva är inne i systemet att riktigt förstå vilken rollfördelning som gäller, vilka verktyg som erbjuds och under vilka förutsättningar som detta sker. Vi ställer oss därför frågan om det är rimligt med så komplicerade främjandesystem att problem med navigering uppstår och rekommenderar en översyn för ökad transparens och effektivitet. Det framkommer ett behov av någon form av koordinerande funktion i systemet. Hur den statliga finansieringen av företagsfrämjare utformas och villkoras kan ses som ett viktigt sätt att styra hur de agerar. Rätt utformad kan den både öppna upp för mötesplatser, nya samverkansformer och utåtriktade/uppsökande marknadsaktiviteter. Det verkar finnas ett behov att klargöra statens marknadskompletterande uppdrag och vad det innebär. Studien visar att upplevda finansieringsproblem inte alltid kan härröras till en brist på kapital, utan snarare till ett kunskaps- och informationsproblem. Det kan därför vara lämpligt att implementera insatser med inslag av matchning och kompetenshöjande åtgärder, som ett komplement till mer traditionella finansieringsinstrument.