Syftet med bilaterala investeringsavtal (BIT) är att stimulera direktinvesteringar genom att skydda investerare mot förluster orsakade av offentliga åtgärder i värdländerna. Den kritik som framförts mot BITs har framför allt rört ”regulatory chill”. Det handlar om att värdländerna avstår från att införa reglerande åtgärder som är önskvärda. Kritiken har lett till att en del existerande avtal har reviderats både vad gäller materiella åtaganden och tvistelösningsförfaranden. EU som har huvudansvaret för investeringsavtalen i EU:s medlemsländer har varit pådrivande i processen.

Äldre svenska BITs ger ett skydd för svenska investeringar i partnerländerna som är till nytta för Sverige. Men skyddet för partnerländernas investeringar i Sverige är förknippat med förväntade kostnader. Studien visar inte på något skäl för att ge partnerländernas investeringar särskilt skydd i förhållande till icke-partnerländers investeringar. I praktiken har partnerländerna hittills haft en begränsad kapacitet att investera i Sverige men flera av dem utvecklas snabbt i detta avseende.

Idag finns 52 gällande svenska BITs av äldre traditionell typ. Sverige har bland annat sådana avtal med snabbväxande länder utanför EU som är eller skulle kunna bli betydande investerare i Sverige. Det gäller framförallt Kina, men även Ryssland, Turkiet och Korea. I den mån EU inte ser till att revidera och omförhandla avtalen finns det anledning för Sverige att själv ta initiativ och göra det. Detta för att erbjuda samma skydd som de nyare EU-avtalen, till exempel CETA med Kanada. I vissa fall där Sverige har BITs med små, fattiga länder med liten marknad finns det skäl att överväga om inte avtalen bör sägas upp helt och hållet. Det bör åtminstone ske en omförhandling av avtalen.