Regeringens mål för innovationspolitiken är att stärka det svenska innovationsklimatet och förutsättningarna för näringslivets förnyelseförmåga. Den så kallade ”tredje generationens innovationspolitik” inriktad på samverkan och transformativ omställning har fått allt större uppmärksamhet. Det har inneburit ett skifte inom näringspolitiken, bort från traditionella branschforskningsprogram, specialisering och geografiskt koncentrerade insatser. Syftet med den här studien är att beskriva och analysera de teoretiska utgångspunkterna för transformativ omställning i tredje generationens näringspolitiska program.Vi har studerat i vilken utsträckning ett antal innovationssatsningar i Sverige och Europa de senaste åren kan ses illustrera den tredje generationens innovationspolitik. Vi har också analyserat i vilken utsträckning dessa innovationssatsningar förväntas leda till transformativ omställning.

Vi har identifierat faktorer som väntas resultera i transformativ omställning. Närvaro av skyddade nischexperiment och hantering av motstånd från etablerade aktörer är några exempel. Vår bedömning är att den tredje generationens innovationspolitik och dess systemförändrande politiska målbild (direktionalitet) är svår att genomföra i praktiken. Risken är att målen och förutsättningarna för att nå målen i slutändan definieras av de aktörer som styr över etablerade system där teknik, organisation och mänsklig aktivitet är oskiljaktigt inflätade i varandra. Satsningarna på transformativ omställning kan därför snarare förstärka än förändra de existerande strukturer som skulle behöva genomgå en transformation.

Av de innovationspolitiska satsningar vi har studerat bedömer vi att de flesta inte uppfyller kriterierna för den tredje generationens innovationspolitik. I flera fall tycks teorier om marknadsmisslyckanden och koordineringsmisslyckanden vara de främsta motiven bakom insatserna.Samverkan mellan universitet och större företag tycks vara en viktig idé bakom de satsningar som har gjorts och direktionaliten är ofta begränsad. Programmen verkar främst syfta till att höja utbudet av forskning och utveckling i ekonomin och till att stärka den nationella ekonomins konkurrenskraft genom förstärkningar av den befintliga sociotekniska regimen.

Av de satsningar som vi har studerat skiljer sig de Strategiska Innovationsprogrammen (SIP) delvis från de andra programmen. Aktörskonstellationerna är bredare och implementeringen av programmen genomförs snarare av aktörerna än av myndigheterna. Tydliga steg har också tagits mot koordinering av myndigheters aktiviteter på området. Flera av dessa förändringar bedömer vi vara positiva och förankrade i forskningslitteraturen på området.

Vår studie visar att de studerade programmen inte är utvecklade för att åstadkomma transformation. När vi studerar beslutsdokumenten bakom satsningarna framgår det tydligt att detta inte heller var den ursprungliga avsikten. Vår slutsats är därför att exempelvis SIP inte primärt bör utvärderas avseende huruvida de leder till transformativ omställning eller inte, främst eftersom de inte från början var utvecklade för detta syfte. I dagsläget finns det med andra ord relativt få konkreta exempel på den tredje generationens innovationspolitik. Vår bedömning är att det är svårt för politiker och myndigheter att utforma en sådan politik på ett sätt som gagnar aktörer utanför befintliga intressegrupper.