Lärdomar från svenska företag

Näringslivets förmåga att stå emot och återhämta sig från ekonomiska chocker har blivit en allt viktigare fråga i en tid av ökande geopolitiska spänningar och osäkerhet på världsmarknaden. Den här rapporten utvärderar olika resiliensstrategier baserade på data från 1 828 svenska industriföretag från 2017 till 2023.

Studien är en del av ett större projekt om näringslivets ekonomiska motståndskraft i en tid av ökande geopolitiska spänningar.

Rapporten visar att geografisk diversifiering av leveranskedjorna och ökad lagerhållning av insatsvaror minskar näringslivets sårbarhet, medan effekterna av så kallad ”friendshoring” måste utvärderas från fall till fall.

Strategier för motståndskraft

En kombination av lagerhållning och diversifiering kan vara det mest effektiva alternativet.
Den statistiska analysen visar att både diversifiering och lagerhållning effektivt minskar företagens sårbarhet för globala leveransstörningar. Eftersom att den marginella nyttan av varje enskild åtgärd avtar kan det mest fördelaktiga vara att kombinera dessa strategier. Varje företag måste dock göra en egen avvägning baserad på sina specifika förutsättningar.

Friendshoring är ingen universallösning
De potentiella vinsterna med att omlokalisera inköp till allierade länder bedöms genom att vi analyserar historiska leveransstörningar för olika insatsvaror. Resultaten är blandade. Slumpmässig friendshoring minskar leveransriskerna i 40 procent av fallen, medan de ökar i 60 procent. Friendshoring är därför ingen universallösning. Det är en strategi som måste utvärderas i varje enskilt fall med en bedömning av framtida risker.

Policyslutsatser

Om den privata sektorn underinvesterar i resiliens kan det finnas skäl för statlig intervention för att stärka ekonomins motståndskraft mot leverans­störningar. Det finns en utbredd uppfattning om att så är fallet, med hänvisning till kollapser i globala leveranskedjor under pandemin och det geopolitiska läget.

I rapporten undersöks inte huruvida näringslivet underinvesterar i resiliens och om det finns ett marknadsmisslyckande som motiverar åtgärder. En sådan analys skulle kräva en fullständig kostnads-nyttoanalys och ligger utanför ramen för den här studien. Det vi ser är att företag investerar mer i resiliens efter coronapandemin främst genom att öka sina lager av insatsvaror. Om investeringarna är på en optimal nivå, ur ett bredare samhällsperspektiv, bedöms inte i rapporten.

Om en djupare analys visar att statliga åtgärder behövs bör fokus ligga på att hantera orsakerna till de ökade riskerna på världsmarknaden. Många leveransrisker är politiska, vilket Donald Trumps återkomst som USA:s president tydligt visar. Det bästa sättet att minska dessa politiska risker är att stärka ett regelbaserat globalt handelssystem under WTO. Att isolera sig i rivaliserande handelsblock skulle inte bara begränsa företagens marknader utan också deras möjligheter att sprida risker.

Om detta inte är möjligt i dagens geopolitiska läge – vilket det aktuella politiska klimatet indikerar – blir den politiska utmaningen att utforma defensiva åtgärder utan att ytterligare förvärra spänningarna i världsekonomin. Vilka åtgärder som kan och bör vidtas, både nationellt och inom ramen för EU-samverkan, lämnar vi åt andra att bedöma.