Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys) har mottagit Remiss av EU-kommissionens förslag till förordning om batterier (M2020/01583) av Miljödepartementet för yttrande och lämnar härmed synpunkter på de delar som ligger inom ramen för myndighetens kompetensområde och uppdrag.

Tillväxtanalys konstaterar att regleringen utgår från en aktiv industripolitik som bygger på antagandet att när staten intervenerar så gör den det på ett bra och träffsäkert sätt. Detta antagande är dock inte givet och det finns många exempel på policymisslyckanden där den statliga regleringen i sig självt blivit ett hinder för att marknaden ska fungera effektivt eller att privatekonomiska särintressen har fått gå före samhällsnytta. I EU- kommissionens förslag finns det åtminstone två områden där denna risk föreligger och konsekvenserna kan bli betydande. Det gäller:

1. Hur klimatfotavtrycket ska beräknas för batteriers hela livscykel (Artikel 7 i förordningen).
2. Kraven på andelen återvunna metaller i batterier från och med 2030 (Artikel 8 i förordningen).

Batteriers klimatfotavtryck

Ur ett samhällsperspektiv är det idealt om priset på växthusgasutsläpp internaliseras i priset på produkter och att detta sedan styr investeringar och konsumenters val. Att införa styrmedel som bygger på beräkningar av produkters klimatfotavtryck är därför något staten egentligen inte bör göra eftersom det risker att leda till investeringar och konsumentval som gör klimatomställningen onödigt dyr ur ett samhällsperspektiv. Det finns emellertid argument för att batterier skulle behöva kompletterande reglering för att klimatpolitiken ska bli effektiv. Grunden till detta är att batteritillverkning är global och energiintensiv samtidigt som det saknas ett globalt pris på växthusgasutsläpp. Det finns därför en risk för koldioxidläckage, det vill säga investeringar sker utanför EU där växthusgasutsläppen inte prissätts lika högt eller inte alls.

En utgångspunkt för kompletterande reglering är att denna bör styra i samma riktning som om det fanns ett globalt pris på växthusgasutsläpp. Detta är dock inte utgångspunkten i förslaget till förordning. Man hänvisar istället till att EU kommissionen ska återkomma i denna fråga senast 1 juli 2023 men samtidigt är det tydligt att det kommer att bygga på de metoder och antaganden som görs i EU:s arbete med Product Environmental Footprint (PEF). De antaganden som görs i PEF innebär en styrning som inte motsvarar den som skapats om det fanns ett globalt pris på växthusgasutsläpp. Ett globalt pris på koldioxid skulle gynna investeringar i batterifabriker i områden med ett elöverskott på icke fossil elektricitet. Denna styrning skapas inte i PEF eftersom elens klimatfotavtryck enligt denna metod i första hand ska baseras på ursprungsmärkning. Med PEF-metoden kan därför en batterifabrik lokaliseras till ett område vars elsystem domineras av kolkraft men där batteritillverkaren köper förnybar el.

Hänvisningen till att EU kommissionen ska ta fram ett förslag som baseras på relevanta delar i Annex II bör av ovanstående skäl omformuleras. EU kommissionen bör ta fram ett förslag som utgår från att beräkningsantagen ska styra investeringar på ett liknande sätt som om det fanns ett globalt pris på växthusgasutsläpp.

Krav på återvunna metaller

Kraven på återvunna metaller i batterier från och med 2030 kan få betydande konsekvenser på konkurrensen på marknaden. Framförallt finns det en betydande risk att tillverkare i EU kan missgynnas då det kan vara svårt för dessa att få tillgång till återvunna metaller i tillräckligt stor utsträckning. Detta beror bland annat på den mängd slutprodukter som försvinner från den europeiska marknaden. Till exempel bedömer EU kommissionen att ungefär 6 till 7 miljoner elfordon hanteras i enlighet med ELV-direktivet i EU varje år men att det verkliga antalet borde vara ungefär 3 till 4 miljoner fler per år. Detta innebär att det finns ett stort okänt flöde av batterier ut från marknaden som därför inte kommer att vara tillgängliga för återvinning. Ett annat hinder är möjligheten att importera uttjänta batterier till EU och mellan EU:s medlemsländer. Detta är krångligt när batterier klassas som miljöfarliga. Tillverkare av batterier utanför EU kan därför gynnas av både en större tillgång och ett lägre pris på återvunna batterimetaller.

Krav på återvinnunna metaller i nya batterier behöver därför kopplas till åtgärder som leder till att detta inte blir till en nackdel för utveckling och tillverkning av batterier i EU. Fem åtgärder som bör övervägas är: (i) förenklingar av regelverket av import av uttjänta batterier till EU, (ii) förbättrade rutiner för registrering av avregistrering av fordon, (iii) starkare incitament för utfärdande av skrotningsintyg av fordon, (iv) bekämpande av icke auktoriserade bilskrotare och (v) bekämpande av illegal export av fordon och elektronik.