Utredningen om fossiloberoende jordbruk ger i sitt betänkande, ”Vägen mot ett fossiloberoende jordbruk” (SOU: 2021: 67), förslag på åtgärder och styrmedel som samfällt skall främja: 1) målet om en konkurrenskraftig livsmedelskedja; 2) klimatmålen; samt 3) även förbättra drivmedels- och livsmedelsberedskapen. Analysen är överlag solid och väl genomförd. Den beskriver på ett förtjänstfullt sätt jordbrukets potential i klimatarbetet och sammanfattar även de särskilda utmaningar som sektorn står inför.

Utredningens förslag delas därefter in i två fokusområden: 1) ambitionen att stärka konkurrenskraften och lönsamheten med syfte att skapa robusta företag med förutsättningar att ställa om produktionen till fossiloberoende; samt 2) skapa förutsättningar och drivkrafter för en övergång från fossila drivmedel till alternativa drivmedel. En ökad konkurrenskraft, menar utredningen, nås främst genom ett jordbruksavdrag, samt tydligare instruktioner till Jordbruksverket om att bl.a. följa upp och komplettera den nuvarande livsmedelsstrategin. Övergången till biobränslen skall i första hand främjas genom en biopremie, som utvidgar den befintliga klimatpremien, samt en parallell utfasning av den återbetalning av dieselskatt som jord-, skogs- och

vattenbruket idag kan ansöka om. TA instämmer i utredningens bedömning att de föreslagna åtgärderna bidrar till en ökad konkurrenskraft och avsedda reduktioner av växthusgaser. Sammantaget innebär förslagen inom de båda fokusområdena i praktiken en skatteväxling som ger incitament till att minska dieselanvändningen utan att företagens konkurrenskraft går förlorad. Med detta följer också en reduktion av växthusgaser. Så långt är TA i huvudsak också positiv till utredningen och dess förslag.

Samtidigt reser rapporten en rad frågor. Låt oss göra följande reflektioner.

Ett viktigt och intressant grundantagande, som senare vägleder diskussionen, är att en ökad konkurrenskraft för sektorn som helhet, utgör en central komponent i det övergripande klimatarbetet. Denna tanke på konkurrens som drivkraft för en bredare social och miljömässig agenda är i sig ett viktigt bidrag i den bredare debatten kring hållbar omställning. Frågan är vilken kontext denna konkurrens äger rum samt hur man faktiskt konkurrerar. Här, menar vi, kan analysen fördjupas ytterligare.

En första observation rör därför diskussionens konceptuella inramning. I rapporten understryker utredningen, helt korrekt, att de olika förslagen hänger ihop. Det är dock inte helt klart hur och varför. Vilken är den gemensamma målbilden för de olika förslagen? Vilka aktörer är berörs av desamma? Här hade analysen vunnit på att mer uttalat beskrivas i termer av en större omställning, som då helt naturligt förutsätter en mer utförlig intressent-analys. Vilka andra sektorer påverkas? Vilka företag kommer att drabbas alternativt vinna på det hela? Vilka utmaningar och möjligheter kan man möta på utflödessidan, dvs bland avnämare, kunder, klienter och medborgare? Den senare diskussionen är central för politikens genomförande, som ytterst handlar om att också skapa legitimitet för sektorns omställning.

Vår andra observation rör rapportens betoning av konkurrens som en grundförutsättning för jordbrukets omställning. Detta är, än en gång, ett viktigt bidrag till debatten. Samtidigt konstaterar vi att analysen förutsätter en tydligare problematisering av själva begreppet konkurrens. Vari består konkurrensen? Hur konkurrerar man rent praktiskt? Diskussion är viktig, inte minst därför att den – bortsett från att identifiera olika utmaningar för det svenska jordbruket – också öppnar för en diskussion kring framtida möjligheter. Låt oss ge ett par exempel på hur en liknande ansats kan föra diskussionen ytterligare ett steg framåt.

Ett exempel rör behovet av utökad omvärldsanalys. Vari består konkurrensen? Utredningen pekar på behovet av mer utförliga omvärldsanalyser, inte minst internationellt. Samtidigt avstår man själv från att visa på möjligheterna med en sådan ansats. Ett viktigt inspel hade, utan tvekan, varit en mer utförlig beskrivning och reflektion kring Sveriges speciella position vad gäller markanvändning inom EU. Den senare har i förlängningen stora konsekvenser för såväl jordbrukets konkurrenskraft som Sveriges klimatomställning i stort. På samma sätt blir det viktigt att också analysera den interna industri-strukturen. Vilka svenska aktörer och regioner drabbas? Vilka möjligheter öppnas i ett förändrat scenario? Dessa frågor, och efterföljande svar, har i slutändan direkt bäring på politikens legitimitet och genomförbarhet.

Ett andra exempel rör de mer konkreta aspekterna av konkurrens. Hur konkurrerar man rent praktiskt? En central fråga i sammanhanget är det uttalade behovet av att på kommersiell basis löpande uppgradera sin verksamhet. Det senare öppnar inte bara för en diskussion kring framtida möjligheter. Än viktigare är insikten att konkurrens, uttryckt i form av löpande innovation och förnyelse, emellanåt utgör en central drivkraft för en bredare social och miljömässig omställningsagenda. Frågan är då istället hur man stimulerar fortsatt innovation inom jordbruket. Här konstaterar vi att rapporten, genom att föreslå insatser för ökad innovation kring nya affärsmodeller, är öppen för att innovation är mer än teknisk utveckling. Samtidigt lämnar man inga förslag om hur en sådan satsning skall gå till. På samma sätt saknas en översikt av vad som faktiskt görs på innovationsområdet mer generellt. Med detta saknas också en viktig pusselbit i omställningsarbetet.

- - - - - -

Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektören. Föredragande har varit analytiker Mikael Román. I ärendets handläggning har även avdelningschefen Thomas Pettersson Westerberg medverkat.

Sverker Härd, generaldirektör