Den ständigt pågående strukturomvandlingen mot en tjänste- och kunskapsbaserad ekonomi har gynnat den svenska ekonomins konkurrenskraft. Ekonomer kallar denna omvandling för ”kreativ förstörelse” eftersom sysselsättningen minskar i vissa branscher medan den ökar i andra.

Strukturomvandlingen genererar nya arbetstillfällen, vissa på andra orter och vissa som helt eller delvis kräver andra färdigheter än de ursprungliga. Sammantaget innebär omvandlingen stora utmaningar för det svenska omställningssystemet. Den utmaningen har vi analyserat i ett nyligen avslutat projekt, se nedan.

Vi finner bland annat att:

• Statens roll vid stora nedläggningar eller neddragningar har förändrats kraftigt under de senaste 50 åren. Från ett omställningssystem med en centraliserad struktur har vi idag ett system som bygger på partsgemensamma avtal med fokus på matchning och produktivitet.
  

• Det svenska omställningssystemet står sig mycket bra i en internationell jämförelse. Av samtliga uppsagda under finanskrisen hade 9 av 10 ett nytt arbete inom ett år, 97 procent hade hittat ett nytt arbete inom 5 år.
• Pandemisituationen är en yttre chock som kräver särskilda insatser. Den motiverar inte att man under längre perioder frångår de grundläggande tankegångarna i det nuvarande systemet som bejakar strukturomvandling. Pandemiåtgärderna bör därför vara tidsbegränsade och det nyligen införda permanenta korttidsstödet måste ses som ett udda inslag som verkar i motsatt riktning.
• De friställda inom tillverkningsindustrin samt på mindre orter har störst risk för lägre inkomst på både kort och lång sikt.