Indiens premiärminister Singh i Peking 21-23 oktober 2013

Den indiska premiärministern Manmohan Singhs besök i Kina den 21-23 oktober är ett bevis på den fördjupning av diplomatiska relationer mellan Indien och Kina som vi sett på senare år. Att premiärministrar från de båda länderna inom ett och samma kalenderår besökt varandra har inte skett sedan 1954.

Singh förde under sin tre dagar långa vistelse i Peking överläggningar med både Kinas premiärminister Li Keqiang samt med Kinas president Xi Jinping. De frågor som diskuterades berörde säkerhet, infrastruktur och kulturella utbyten och för flera frågor lades grunden för kommande samarbeten. Singhs besök föregicks emellertid av ett fåtal politiska incidenter vilket försvårade överenskommelser inom specifika områden, som exempelvis visumhantering och besöket blev därför inte så framgångsrikt som många hoppats på.

Från både indisk och kinesisk sida var man angelägen om att förbättra det nuvarande visumsystemet. Förhoppningar fanns också om att öka antalet kinesiska investeringar i Indien inom bland annat telekombranschen. Kina önskar flera samarbeten inom ekonomi och handel genom att bland annat bygga en industripark, utveckla samarbeten inom järnväg och annan infrastruktur samt fortsätta med samarbetet kring den ekonomiska korridoren inneslutande Bangladesh, Kina, Indien och Myanmar.

Ett av de nio områden som Kina och Indien nådde överenskommelser inom, och skrev under en Memorandum of Understanding (MoU), avser ländernas gemensamma gräns. Båda parter skrev under det så kallade Border Defense Cooperation Agreement, en överenskommelse som ska hjälpa till att undvika spänningar och konfrontationer längs den över 4000 kilometer långa gränsen (den s.k. Line of Actual Control (LAC)). Senast i april i år uppstod ett tre veckor långt dödläge då kinesiska soldater uppehöll sig i Ladakh, 10 kilometer in i ett område som Indien gör anspråk på. Den nyligen undertecknade överenskommelsen ska förhindra liknande händelser vilket är en förutsättning för framtida ekonomiska samarbeten.

Vattenresursfrågor var en annan fråga som togs upp och en MoU skrevs under gällande de floder som rinner igenom båda länder. Trots att innehållet beskrevs ganska vagt står det klart att båda parter ska delge varandra data och annan information om vattendragen samt ha möjlighet att utbyta åsikter i frågan om gemensamma vattentillgångar. Detta samarbete öppnar upp för diskussioner från Indiens sida om kinesiska dammbyggen på Brahmaputrafloden. Kina har redan påbörjat bygget av en 510 MW vattenkraftsanläggning på Brahmaputrafloden i Zangumuområdet och det finns planer på ytterligare tre stycken.

Infrastruktur är ett annat viktigt område där samarbete mellan de två länderna har stor potential. Indien kommer, enligt vissa bedömningar, att behöva investera 1 biljon amerikanska dollar inom infrastruktur vart femte år i åtminstone två decennier för att utveckla sin infrastruktur¹. Kina har, i konkurrens från andra länder såsom Japan² potential att vara den största intressenten inom detta område. Ett fördjupat samarbete skulle innebära en rad fördelar; investeringar från Kinas sida skulle hjälpa till att minska Indiens handelsunderskott samtidigt som kapaciteten hos Kinas stål-, cement- och energiproduktion kan användas till utbyggnaden av Indiens infrastruktur. Detta skulle kunna lägga grund för en verklig integration av ekonomier i Asien. Det underskrivna MoU gällande vägtransporter och motorvägar är ett viktigt steg för ytterligare samarbete och utbyte av erfarenheter inom transportteknologi, vägkonstruktion, vägsäkerhetsåtgärder samt för att skapa gemensam forskning kring modeller för offentlig och privat samverkan (Public Private Partnerships, PPP).

Ett viktigt MoU rör upprättandet av kinesiska servicestationer (så kallade Power Equipment Service Centres, PESC) i Indien för att underhålla de kinesiska energianläggningar som köpts av indiska entreprenörer. Det är kinesiska tillverkare av utrustning till energianläggningarna, Shanghai Electric och Dongfang Electric som gått med på att upprätta en permanent bas för underhåll av utrustning. Detta är en välkommen åtgärd hos indiska investerare som i vissa tidigare fall varit tvungna att skicka felaktig utrustning till Kina för reparation medan produktionen varit stillastående. Kinesiska tillverkare är positiva till framtida planer på att även förlägga tillverkning till Indien men efterfrågar samtidigt bättre visum-och importregler.

Under besöket skrevs också ett program för kulturutbyte för tidsperioden 2013-2015 samt ett avtal angående bildandet av systerstäder mellan Kina och Indien under. De städer som ingår i dessa avtal är New Delhi-Beijing, Bengaluru-Chengdu och Kolkata-Kunming. Dessa systerstäder ska utbyta erfarenheter inom områden som utbildning, kultur, sport, stadsplanering, hantering av avloppsvatten, miljö, folkhälsa samt skapa utbyte inom handel och kommers. Dessutom ingicks ett MoU om samarbete kring Nalandauniversitetet i samband med det Östasiatiska toppmötet, 10 oktober i år.

Relationen mellan Indien och Kina har på grund av historiska och politiska skäl varit ganska frostig. Ett problem som genomgående gick att se i förhandlingarna under premiärminister Singhs besök i Kina, var att många frågor hade en säkerhetspolitisk dimension vilket bidrog till att begränsa diskussionerna. Till exempel ses Indiens utveckling av sin nordöstra region som ett ifrågasättande av Kinas historiska anspråk på området i stället för att ses som en chans för investeringar för kinesiska företag. Som tidigare nämnts var förhoppningarna stora att komma överens om en lösning gällande visumfrågor då det i nuläget finns regleringar som bland annat gör det svårt för entreprenörer att erhålla visum för en längre tidsperiod. Tyvärr gick samtalen inte som förväntat då mötet föregicks av en incident i form av att den kinesiska ambassaden vägrade att ge idrottare från den indiska delstaten Arunachal Pradesh visum eftersom Kina inte erkänt området som en del av Indien.

Anledningen till de gradvis förbättrade relationerna mellan Kina och Indien kan till stor del ses som ett resultat av en ökad handel. Det är på många sätt entreprenörer som skapat förutsättningarna och incitamenten för de ekonomiska avtal vi ser idag och inte i så stor omfattning åtgärder tagna på regeringsnivå. Men Indiens handelsunderskott med Kina fortsätter att vara en känslig fråga och under Singhs besök gjordes inga större åtgärder för att öka kinesiska investeringar i Indien. År 2012 uppgick Kinas import av indiska varor till 18,8 miljarder amerikanska dollar medan motsvarande siffra för Indien låg på nästan 48 miljarder amerikanska dollar³. Innan resan till Kina uttryckte Singh ett intresse för att skapa vägar för ökade kinesiska investeringar men under premiärministerns tre dagar långa besök togs inga konkreta steg i den riktningen.

¹ International New York Times, Samir Saran, 28-10-2013, http://india.blogs.nytimes.com/2013/10/28/the-curious-case-of-india-and-china/

² Kortrapport om Indiens premiärminister Singh på besök i Japan, http://www.tillvaxtanalys.se/sv/om-tillvaxtanalys/verksamheten/innovation-och-globala-motesplatser/utlandsverksamhet/global-utblick/6-12-2013-indiens-premiarminister-singh-i-tokyo.html

³ Kina och Indiens handel i siffror, tillgänglig via Indiens ambassad i Peking, http://www.indianembassy.org.cn/DynamicContent.aspx?MenuId=3&SubMenuId=0

Denna rapport är skriven av Matilde Eng vid Tillväxtanalys kontor i Peking och är en del av Tillväxtanalys löpande omvärldsbevakningsuppdrag.