Publicerad 16 november 2018

Finansiell exit – perspektiv, aktörer, vägar och konsekvenser

I sin roll som riskkapitalaktör kan staten bli delägare i privata företag. Ägandet är tidsbegränsat och aktieinnehavet ska därmed senare säljas, genom en så kallad exit. Exit kan göras på flera sätt. Vad som sker i och efter en exit har även betydelse för framtida
investeringar. I detta pm argumenterar vi för betydelsen av att se riskkapitalinvesteringar som en cyklisk process och inte bara ett investeringsmoment.

Staten har i många länder engagerat sig i riskkapitalinsatser, så också i Sverige. Det kan ske på olika sätt. Vanliga metoder är direktinvesteringar i företag eller indirekt genom andra fonder (kallas fond-i-fond eller holdingfond). En konsekvens av direktinvesteringar blir att staten även får ägarandelar i privata företag. Detta ägande är tänkt att vara tids­begränsat och aktieinnehavet ska senare säljas, en så kallad exit. Det kan emellertid finnas en risk att intresset för själva investeringarna skymmer blicken för betydelsen av exit.

Det finns flera vägar till en exit. De involverade aktörerna, det vill säga entreprenören och investerarna, kan ha olika mål och strategier. Vad som sker i och efter en exit har betydelse för framtida investeringar. I en vidare bemärkelse har det även påverkan på det regionala entreprenöriella ekosystemet. Det finns därför anledning för staten att uppmärksamma exit som en intressant policyfråga. I detta pm argumenterar vi för betydelsen av att vidga synsättet och betrakta riskkapitalinvesteringar utifrån ett cykliskt perspektiv. Det innebär att en exit är betydligt mer än en slutpunkt på en linjär, sekventiell process.

Huvudaktörerna

En exit kan ses från köparnas eller säljarnas sida. I detta pm ligger fokus på det senare perspektivet. Det innebär att företagets grundare eller entreprenören (härefter benämnd entreprenören), samt den eller de riskkapitalaktörer som genom en exit söker avkastning på sin investering, är huvudaktörer. Investerarna kan i sin tur delas upp schematiskt utifrån vilken typ av så kallat venture capital (VC) det handlar om: formellt VC (VC-fonder), informellt VC (affärsänglar) och statligt VC (GVC).¹

Entreprenören definieras i detta sammanhang som grundaren av företaget. I praktiken är det ofta flera personer. Vid en försäljning av företaget finns hos entreprenören givetvis ett intresse för en god avkastning, men ofta också för vad som händer med livsverket efter en exit. Entreprenören kan även ha privata intressen (till exempel möjligheter till fortsatt kontroll och inflytande i företaget) som inte är relaterade till företagets finansiella värde.

VC-fondernas syfte är att kanalisera kapital från investerare till portföljföretag. Investerarna (”limited partners”) är ofta pensionsfonder, banker, försäkringsbolag eller universitetsstiftelser, men kan även vara privatpersoner. Särskilda förvaltare (”general partners”) ansvarar för fondens verksamhet och hanterar direktkontakterna med företagen. De senare investerar kapitalet utifrån en på förhand bestämd, långsiktig, tidshorisont och fonden avvecklas när den perioden löpt ut. Portföljföretagen får, förutom investerings­kapital, även stöd av fonderna i form av kompetens, branschkunskap och kontaktnät. Motivet för VC-fondernas investeringar är tydligt: hög avkastning.

Affärsänglar är privatpersoner som ofta har en bakgrund som framgångsrika entreprenörer med egna erfarenheter av att starta och driva företag. Den bakgrunden använder affärs­änglarna för att stötta de företag de investerar i med icke-finansiella värden (nätverks­kontak­ter, strategiskt stöd, branschkunskaper etcetera.) Investeringar sker ofta i tidigare skeden jämfört med formellt riskkapital. Affärsänglar är en heterogen investerargrupp och uppvisar en avsevärd spridning när det gäller bakgrund, motiv och investeringsprocesser. De kan investera både som privatpersoner och genom egna bolag. Tendensen är att affärsänglarnas roll är i förändring. Det blir allt vanligare att grupper av affärsänglar investerar i stället för individuella affärsänglar. Affärsänglarnas motiv är bredare än VC‑fondernas och kan delas in i tre huvudgrupper, de som huvudsakligen: strävar efter finansiell avkastning, får ett utbyte av att delta i en entreprenöriell process eller drivs av andra icke-finansiella faktorer (exempelvis att bidra till arbetstillfällen och utveckling i sitt geografiska närområde).

Statligt VC kan översiktligt delas in i tre grupper: garantier², fond-i-fond-satsningar eller direktinvesteringar. Det senare kan ske genom saminvesteringar med privata aktörer eller genom att staten investerar på egen hand. Precis som privata investerare söker även statliga fonder lämpliga investeringsobjekt, stöttar företagen med olika icke-finansiella insatser och strävar mot framgångsrika exit. Staten har dock en bredare målstruktur än de privata investerarna, nämligen att på en övergripande nivå främja Sveriges innovationsförmåga och bidra till regional tillväxt. Ansatsen är i grunden marknadskompletterande. Ofta finns en ambition att genom statliga investeringar ”signalera” till privata aktörer att det finns goda möjligheter till avkastning även i segment där de inte verkar. Det finns även ett intresse för vad som händer med företaget efter en exit och vilka tänkbara spin-off-effekter som kan uppstå (till exempel nya affärsmöjligheter samt teknik- och kunskapsspridning).

¹ I detta pm används, huvudsakligen av språkliga skäl, riskkapital och VC (venture capital) som synonyma begrepp för investeringar i onoterade bolag. I den internationella litteraturen används i regel förkortningen GVC (Government Venture Capital) för att beteckna statligt riskkapital.

² Staten kan t.ex. garantera att täcka delar av de eventuella förluster som kan drabba privata VC-aktörer.

Titel
Finansiell exit – perspektiv, aktörer, vägar och konsekvenser

Serienummer
PM 2018:19

Diarienummer
2017/027

Ladda ner rapportenPDF