1990-talskrisen och de senaste årens finanskris är två av de allvarligaste kriserna som drabbat svensk ekonomi. I den här studien riktar vi uppmärksamheten mot de friställningar som ägde rum under dessa kriser och analyserar omfattning, orsaker till och effekter av dem.

Strukturomvandling är ett nödvändigt inslag i en dynamisk och växande ekonomi. En fort­gående strukturomvandling som innebär att produktionsresurser förs över till mer produk­tiva delar av ekonomin bidrar till att skapa ekonomisk tillväxt och ökat välstånd. Samtidigt som strukturomvandlingen i ekonomin bidrar till ökad tillväxt och välfärd totalt sett för den också med sig kostnader. På individnivå kan strukturomvandlingen innebära att intäk­ter och kostnader inte fördelas jämnt över befolkningen. Alla konsumenter kan dra nytta av ett mer varierat utbud av varor och tjänster till lägre priser. Men strukturomvandlingens kostnader drabbar vissa grupper hårdare än andra. Det gäller inte minst de individer som förlorar jobben då företag minskar sin produktion eller helt lägger ned sin verksamhet. Effekterna av en jobbförlust kan komma på kort sikt och vara övergående. Men erfaren­heter från tidigare studier inom området tyder på att friställning också kan ge upphov till mycket varaktiga negativa konsekvenser.

I den här studien riktar vi uppmärksamheten mot de friställningar som ägde rum under 1990-talskrisen och de senaste årens finanskris. Det här är två av de allvarligaste kriserna som drabbat svensk ekonomi. Genomslaget på arbetsmarknaden skiljer sig dock markant åt. Effekterna av 1990-talskrisen var både djupare och mer långvariga. Finanskrisens åter­verkningar var betydligt lindrigare och tycks ha blåst över förhållandevis snabbt. I båda fallen utlöste dock kriserna betydande vågor av varsel och uppsägningar. Studiens huvud­syfte är att analysera omfattning, orsaker till och effekter av de friställningar som ägde rum under 1990-talskrisen och finanskrisen. Arbetet har utförts inom ramen för ett jämförande projekt om friställ­ningar mellan olika länder som initierats av OECD. Studien utgör en delrapport i det uppdrag som regeringen har gett Tillväxtanalys för att öka kunskapen om strukturförändringar och effekter av den senaste finanskrisen.

Analysen visar att de något yngre på arbetsmarknaden är särskilt utsatta i bemärkelsen hög risk för jobbförlust i kombination med låg sannolikhet att finna nytt arbete efter friställ­ning. Detsamma gäller utlandsfödda och särskilt personer födda utanför Norden. Vi finner också att personer med något kortare utbildning har en mer besvärlig situation på arbets­marknaden. De tenderar att ha en högre risk för jobbförlust och lägre sannolikhet att hitta nytt jobb efter friställning. Vidare kan vi konstatera att en svag position på arbetsmark­naden i termer av tidigare erfarenhet av arbetslöshet och kort anställningstid ökar risken för jobbförlust och minskar sannolikheten att hitta nytt arbete efter friställning. Resultaten indikerar också att sysselsatta på små arbetsställen tycks ha en något mer osäker ställning på arbetsmarknaden. I samtliga fall rör det sig om effekter som tenderar att gälla i båda de studerade perioderna.

Analysen av effekterna av jobbförlust på årsbruttolönen visar på stora löneförluster under de första åren efter friställning. Det gäller både för dem som förlorade jobbet under 1990-talskrisen och under finanskrisen. Erfarenheterna från 1990-talskrisen tyder vidare på mycket bestående löneförluster till följd av friställning, förluster som är skönjbara mer än tio år efter friställning. Vi finner också stora skillnader i effekter av jobbförlust för olika grupper på arbets­marknaden. Personer med kort utbildning, personer sysselsatta inom till­verkningsindustri samt personer sysselsatta på små arbetsställen hör till dem som uppvisar både relativt stora och förhållandevis varaktiga löneförluster till följd av friställning.

Det faktum att ofrivilliga jobbförluster tycks leda till stora och varaktiga negativa effekter indikerar att det finns betydande potential för verkningsfull politik. Insatser som främjar flexibilitet och anpassningsförmåga på arbetsmarknaden skulle kunna bidra till att reducera såväl de individuella som de samhälleliga kostnaderna av friställningar. Åtgärder som un­derlättar geografisk rörlighet och särskilda utbildnings- och omskolningsinsatser är exem­pel på insatser som skulle kunna övervägas.

Både ur effektivitets- och rättviseperspektiv är det viktigt att åtgärderna riktas mot de grupper som drabbas hårdast av ofrivilliga jobbförluster. Två grupper som framstår som särskilt hårt drabbade under 1990-talskrisen och finanskrisen är personer med kort utbild­ning och personer sysselsatta på små arbetsställen. Det här är individer som uppvisar den olyckliga kombinationen av en förhöjd risk att förlora jobbet, lägre sannolikhet att hitta nytt arbete efter jobbförlust och jämförelsevis stora och bestående löneförluster i samband med friställning.

I rapportens slutdiskussion konstateras att små företag ofta har sämre förutsättningar att hjälpa berörda anställda i samband med rationaliseringar och neddragningar. Det kan röra sig både om begränsade möjligheter att erbjuda andra arbetsuppgifter och knappa ekono­miska resurser för att hjälpa drabbade anställda in i ny verksamhet. Mot den bakgrunden kan det finnas anledning att särskilt uppmärksamma anställda på mindre företag vid ut­formning av offentliga politikinsatser som syftar till att underlätta omställning i samband med friställning av arbetskraft.

Studien avslutar med att konstatera att i dagsläget finns relativt lite forskningsbaserad kun­skap om effekter av åtgärder som vidtagits i samband med friställningar. De utvärderingar som genomförts pekar på att utbildning kan vara ett verkningsfullt medel för att öka sysselsättningsutsikterna och minska löneförlusterna för friställda. De positiva effekterna av utbildning tenderar dock att uppträda först på längre sikt.