En fallstudie av leveransstörningarna under coronapandemin och industrins åtgärder för att stärka sin motståndskraft

Under coronapandemin drabbades många företag inom industrin av kraftiga leveransstörningar från utlandet. Det ledde till att produktionen fick skäras ner och i vissa fall stoppas helt under en tid. Men alla företag drabbades inte lika hårt. Frågan är varför?

I rapporten, som handlar om industrins sårbarhet för globala leveransstörningar, har Tillväxtanalys analyserat vilken roll riskspridningen i leverantörsledet spelade för utfallet under pandemin 2020-2021. Tillväxtanalys har även sammanställt data från en enkätundersökning i samarbete med Svenskt Näringsliv och studerat vilka åtgärder industrin har vidtagit, eller planerar, för att minska sårbarheten för framtida störningar.

Rapporten visar att en tredjedel av industriföretag gick in i pandemin utan någon riskspridning i leverantörsledet, och att ytterligare 20 procent bara hade en minimal riskspridning.

– Företag med större riskspridning klarade sig i allmänhet bättre under pandemin, även om turen spelade störst roll. Stora företag är i allmänhet mer riskspridda än små företag, säger Håkan Nordström, analytiker, Tillväxtanalys.

– För att stärka motståndskraften planerar industriföretagen i första hand att öka lagerhållningen och i andra hand sprida riskerna i sina leverantörsled. Bara en liten andel planerar att flytta inköpen till EU och ännu färre att flytta produktionen hem till Sverige, fortsätter Håkan Nordström.

Sammanfattning

Coronapandemin orsakade stora störningar i industriproduktionen i Sverige, särskilt i det tidiga skedet när leverans- och logistikkedjorna bröts när först Kina och sedan andra länder stängde ner samhället för att stoppa spridningen av viruset. Trots pandemins globala karaktär påverkades inte alla branscher i samma utsträckning, och inte heller alla företag inom varje bransch.

I den här rapporten har vi analyserat leveransstörningarna i tillverkningsindustrin under pandemin och effekten av att sprida riskerna i leverantörsledet mellan olika länder. Klarade sig företag med större riskspridning bättre än andra? Studien kartlägger även industrins åtgärder för att stärka sin motståndskraft.

Den empiriska studien på mikrodata för 2570 industriföretag visar att risken för leveransavbrott är mindre om inköpen delas upp mellan olika leverantörer, men att avkastningen av ökad riskspridning är avtagande på marginalen. En alltför stor riskspridning kan till och med vara kontraproduktiv, förmodligen för att en uppdelning av inköpen medför att man blir en mindre viktig kund hos varje leverantör, med risk för att bli nedprioriterad i en bristsituation.

I praktiken varierar riskspridningen avsevärt mellan olika företagsstorlekar och, i viss utsträckning, mellan olika branscher. Stora företag sprider riskerna mer än små företag i samma bransch, vilket antyder att kostnaderna är en begränsande faktor för framförallt de mindre företagen i industrin. Riskspridningen varierar i viss utsträckning även mellan olika näringsgrenar av industrin, förmodligen för att de använder olika insatsvaror. Om utbudet är koncentrerat på världsmarknaden minskar möjligheten att sprida riskerna mellan olika länder, vilket till exempel är fallet med mikrochips samt vissa metaller och mineraler där utbudet domineras av ett fåtal länder. Riskspridning är med andra ord en avvägning mellan kostnader, möjligheter och nytta.

Enkätundersökningen som genomfördes i slutet av första pandemiåret i samarbete med Svenskt Näringsliv visar att sex av tio industriföretag har vidtagit eller planerat åtgärder för att minska sårbarheten inför kommande kriser. Mest aktiva är företagen som hade problem under pandemin där 67 procent uppger att de har vidtagit eller planerat någon åtgärd, jämfört med 37 procent för de andra företagen. Den vanligaste åtgärden är ökad lagerhållning (37 procent), följt av ökad riskspridning (33 procent) och ökade inköp i Sverige och EU/ EFTA (22 procent).

Eftersom vi saknar data kan vi inte verifiera i vilken utsträckning som industrin faktiskt har ökat sina lager efter pandemin för att överbrygga tillfälliga störningar i leveranserna. När det gäller riskspridningen och flytt av inköpen närmare Sverige ser vi inga större förändringar i data, med reservation för att en omläggning av leverantörskedjorna tar längre tid än vad vi har kunnat följa i våra databaser.

Slutsatsen är att riskspridning fungerar till en viss gräns och att industrin har planerat åtgärder för att stärka sin motståndskraft inför kommande kriser, men att de ännu inte går att verifiera hur stora åtgärder som faktiskt genomförts. Det är därför en öppen fråga om industrin i Sverige har blivit mer ”resilient” sedan pandemin.