Regleringar är en viktig del av tillväxtpolitiken då stabila institutioner bidrar positivt till ekonomisk tillväxt. Regleringarna syftar bland annat till att minska risken för negativa externa effekter för samhället och dess medborgare. Reglering håller också en tillväxtpolitisk central roll på grund av sitt förhållande till innovation. Reglering kan främja, hindra och forma innovationer. En grundläggande utmaning ligger i att skydda samhället, miljön och individer från oönskade bieffekter av att framväxande teknik sprids, utan att hämma ekonomins innovationskraft.

I ljuset av att tekniska innovationer utvecklas och sprids i en allt högre takt idag, har regulatoriska utmaningar kring framväxande tekniker allt oftare hamnat i det närings- och innovationspolitiska blickfånget. Hög innovationstakt framhålls vara särskilt viktigt idag. Inte minst då näringslivet idag står under stort omvandlingstryck. Klimatanpassning, ökad digitalisering, geopolitisk förändring och andra ändrade realiteter förutsätter en snabb utvecklings- och spridningstakt av innovationer. Samtidigt finns betydande risker och hot med framväxande teknik, som på grund av dess snabba, breda spridning och höga komplexitet är både svårförutsägbara och av potentiellt stor magnitud.

Substantiella och tilltagande utmaningar för reglerare av framväxande teknik tar sig bland annat uttryck genom: genuina utmaningar i form av informationsasymmetri mellan innovatörer och reglerare, genuin osäkerhet kopplad till ny teknik, maktkampsproblem mellan etablerade aktörer och nya aktörer accentueras av taktproblemet. Problemen är dock inte olösliga. Policyåtgärder så som till exempel ”solnedgångsklausuler”, ”regulatoriska sandlådor”, ”framsynsarbete” och ”mjuk lagstiftning”, syftar alla till att hantera dessa utmaningar.